Aftonbladet – 11 mars 1842, sida 1

Isnälj, en god gosse och blef hehandiad som barr i huset, Men öfverste Ekesköld var i öfrigt ex sträsg aristokrat, som ansåg de ofrälse i allmänhet för ett slags parias; han föraktade massan I men kunde det oaktadt älska individer, Det va nemligen ett godi hjerta, instängdt af fördomaraes boliverk; men Gustaf var likväl ett barn uppta get af barmhbertighet, Ack! hvad det ordet är svårt. De begge barnen: den rika arftagerskan al Strömsnäs, Björklinge och ett fyrdelt vapen mer friherrlig krona öfver. och den fattige gossen, hvars heia arf bestod i en välsignelse och ett gammalt messingssigill med G. W. uti, lekte tillsammans 1 de gröna ängarna, liksom de aldrig skulle ski!jas åt, lhksom de begge seglat i samma farkost fraraåt lifvers bd och intet strömdrag funnits som rann åt olika håll. Det unga paret var snart framme vid strömmen, som flöt fram med fart, ty han nalkades ett fall; de skyndade dit. Strömmen störtade här öfver en klippa ned i ett temligen högt fal, som, mötande en mängd nedrasade block, splittrades till ett fint moln af vattendroppar, som likt en rök vid jugnt väder stod stilla öfver failet. Stället kallades Helgonfallet och var en favoritort för gossen, som drömd2 orm en gyllene framtid och en framåt ilande lycka. Saart hade barnen hunnit till en utstående klippa ungeiar vid fallets halfya sluttning. Dei täta dimmolnet stod liksom en vägg öfver djupet. Sat: dig, Clara lillon, sade Gustaf, när de framkommit pi den branta fuktiga klippan; yar icke rädd Clara, jag skall hålla dig om lifvet — men just här bör man sitta, och så här i qväll