Aftonbladet – 10 mars 1842, sida 2

Inavaliden blef således utsn understöd; men försynen hade andra utvägar till hsns räddning. Ea afton kom man händelsevis i ett större sällskap att nämna kapten Werner och hans skeppsbrott med Svenska Äran, som sjönk vid land. Samtalet väckte den gamle hofmarskalsen K., som just nu drack sin femte mandarinkopp thå, ur hans vanliga apati. Hur var det? Werner? är inte han från Westmanland?, — aJon, svarade en af sällskapet, det är högst troligt, ty han har tjenat vid Westmanlands varzering. — Riktigt, riktigt,, sade hofmarskalken; pjag kände hans föräldrar; det var en utfattig löjtnant Werner, som bodde, låt mig se, jag tror det hette Granhulta, i Westmanland; ja Granbulta. Ni må tro, mine herrar, jag har en gång varit inqvarterad der. Huset var väl fattigt, men ordentligt och bra; gumman Werner var en riktg matgumma — man miste bjelpa sonen — jag slömmer aldrig hennes delikata böckling; det var en böckling så mör och fet, att oljan flöt ur ryggen på honom. Det är en samvetspligt att rekommendera sonen då han är i nöd. Har herr baronen ätit veritabel böckling? man får den sldrig riktigt god här i Stockholm; också behöfs let verkligen en sådan matgumma, som gumman Werner, för att få den god. Hon gaf mig recept på hur den tillagades; men det har ej velat lyckas der hemma hos mig. För böcklingens skull och af en synnerlig gunst och nåd erhöll invaliden en pension af 200 riksjaler banko, Försynens vägar äro outransakliga. (Forts.) — mnmrmaoseee