Aftonbladet – 10 mars 1842, sida 1

MINIATURER AF ALEXIS. II. INVALIDEN. 4. KAPTENEN. Kom med mig på några ögonblick i denna kammare, här till venster i portgången; böj på hufvudet så att ni inte stöter emot. Det är eti litet rum, med mörka tapeter och ej långt till taket. Hu! det ser fattigt ut derinne. Der längst borta i vrån står en gammal sparlakanssäng; det netia katunet med sina urblekta blommor är brunaktigt och mörkt. En liten tafla sitter derinne i skuggan — det är en minnestala; ser ni vattenfallet der i fonden och der i förgrunden en hårlock och en vissnad pensee, det betyder något. Der vid långväggen står en pulpet och vid fönstret ett bord och vid bordet en stol och på den sitter en gubbe. Ry: ej tillbaka för tebaksröken härinne, mönstra ej så noga de gulnade gardinerna, men träd närmare; ni skall ej ångra ert besök. Ser ni gubben der, är det ej eit skönt hufvud; ren nej, det är långt ifrån skönt, hjessan är kal, munnen insjunken, ögonen ligga djupt; men likväl väcker ban förtroende, ni håller af den der gubben; icke sannt? Ni tycker er återse er fal ir, som dog ifrån er och som ni höll så mycket a. Föruvdra er icke att han ej stiger upp för alt belss; hans ena ben är lamt, han är en garamal invalid, en ruin vid några och femtio års ålder, han är fattig, han är ensam, ban är glömd; men likväl är detta rum ett heligt rum, ty det bebos af en hederlig man.n å detta sätt vägledde jag en af mina vänner, för ett par år sedan, till den hederliga kapten Werner i hans lilla bostad i en återvändsgränd på Söder. God afton, kapten Wernerl sade jag alltid till den gamle med bhjertlighet; och gubben väl