Aftonbladet – 10 mars 1842, sida 1

omnade mig med ett tyst smålöje och bjöd mig n pipa. Jag röker väl högst ogerna; men jag jade ej mod att stöta ifrån mig gubbens enda jön; jag måste vara vän med hans vän — med pipan. Jag såg denna man för första gången det ärofulla året 4808. Det var den 6 Juni, den dasen hette då som nu, Gustaf. Det var bjudning os landsböfdingen grefve C. G., jag var en af ästerne. Det var en präktig fest, som står bekrifven i postoch inrikestidningarne för det iret. Skålar druckos med afseende på dagens iyrbara betydelse,, det var ett slags namnsdag; ;kärlek för den segerrike monarker, som, i parenthes sagdt, med ett stoiskt luzn förlorade b2aljerna; lycka åt de svenske vapnen och dekas urgamla äran, som dränktes i elände och blod: se der izenehållet af talen, af samtalen, af verserna. Landshöfdingen var en fin hofman, oartig, förbindlig och intressant. Han var känd att hålla ett godt bord; vinerna flödade, bordet var öfverlastadt af mat och silfver, al! var herrligt. Hvad rörde det oss, att vi viste tusende af landets barn försmäkta i elände, ati det varit bättre och ädlare om landsfadren skänkt sina femhundra riksdaler till ätlig mat åt de arma landtvärnisterne, hvilka svält och elände skördade på sjukhuset? Man omtalade, att mar bvarje morgon utanför sjukhuset såg hela trafvar af lik utkastade. De hade dött på natten: men hvad gjorde det oss? Var ej champagne lika, fräsande och ananasen lika aromatisk för det Jag för min del hade helt annat ait tänka på ty jag satt midt emot fröken Amelie C. Mir Gud hvad hon var vacker! men derom en an: nan gång. Vi drucko just den första skålen. För Gusta IV Adolf, sade landshöfdingen med en stämma ien som en flöjt, för honom, hvars höga mod