väl tiden hemta allt sitt mod under så mycken bister fiendskap emot dess arbete, om ej ifrån det himmelska väsende, som meddelar en känsla al Såkerhet, af Odödlighet, Ounderkuflighet, Oemotståndlighet åt allt, hvari det sjelf inflyter? Och öppet bekänna vi vår öfvertygelse, att likasom Christus och Skriften stå på vår sida, så tillhöra också alla bättre menniskor tidehvarfvet: alla varmt och kraftigt sinnade, alla, som uppriktigt söka ljus och sanning, äro delegare af våra tankar. Ledet på denna sida är således omätligt stort och omätligt starkt, så fort det blott hbinner förstå sig sjelf och vill uttala sig. Vi hafva egentligen inga andra fiender, än dem, som äro fiender emot sina egna samveten; eller dem, som af missförstånd ännu hvarken rätt veta hvad tiden vill, elser hvad de sjelfva önska. För att komma till en af de ädlaste bland våra skriftställare, Fredrika Bremer, hvars brochyr utgör närmaste anledningen till denna uppsats, så hafva vi i det föregående sett, huru litet hon i sjelfva verket lyfter sin hand emot tiden, hon må sjelf ännu tänka härom hvad hon behagar. Vi skola i det efterföljande varseblifva det ännu mera. Hennes genius, full af godhet, har troligen känt sig förskräckt genom rop, hvilka sökte sig en väg till hennes öra. Vi kunna naturligtvis icke bestämdt säga, huru hesnes lilla bok uppkommit. Att de obskuranter, som bland oss arbeta för andlig träldom, behöfde ett siöd, var gifvet. Då de sågo sig ur stånd att vinna något genom lagens biträde, skulle de begripligen kasta sig på den planen, att genom skriftställeri tillkämpa sig seger. Detta är också den rätta banan, ty diskussionens fält bör stå öppet för alla; det bör alls icke stängas för träldomens män, mer än för andre. Sanningen har alltid vunnit på, att dess mots!åndare fått uttala sig; ju friare, ju bättre; och desto förr har man kommit till grund med dem. Men det är möjligt, att de funnit sina egna peunor svaga; att de känt sig i behof af ett handtag. De borde vända sig till någon, som hade en röst och, om möjligt, en älskad röst i naiionen. Vi föreställa oss imedlertid alldeles icke, att Mamsell Bremers lilla arbete uppkommit till följe af ett direkt vidtalande, eller så, som man uppgör en affär. Långt derifrån ; saken skulle då hafva strandat emot hennes finkänsla, och misslyckats. Men litt kunde någon påminna heane om, det hon redan visste, att hon endast behöfde skrifva, för att, på grund af sina föregående skrifters kredit, kunna äfven i detta, fastän kinkigare fack, helsas såsom en auktoritet; och ännu lättare kunde någon tillägga, att hon väl en gång också borde låna sin hand till Guds Rikes u!bredande, ja till dess försvarande på jorden. Så förmoda vi, att dessa morgonväckter uppstått, och ett ädlare företag kunde en ädel menniska icke se sig uppmanad till, äfven om de misstagit sig om sina uttryckssätt. De hafva genom en besynnerlighet kommit att fatta sina egna fienders svärd för att hugga in på sina rätta vänner. De fela i riktningen af hvad de säga, men icke i allt hvad de säga. Det är, som om författarinnan, litet för bittida uppstigen på morgonen och ännu ej rätt van vid kammarens föremål, råkat se solen isin spegel, i stället för genom fönstret, och således, lå hon ganska riktigt beskrifvit hvad hon har ör ögonen, blott gjort orätt deri, att hon tagit solen i motsatt direktion, och vändt ryggen åt len rätta. Den stora afsigten i Morgonväcktera är utan tvifvel, att vara ett arbete för Guds Rikes utbredande och försvarande. Denna afigt är ock i sin mån vunnen, blott vi, såsom dittills, få närmare bestämma hennes uttryck efer hvad bon sjelf i sin afsigt på det hela utan vifvel menat med dem, det vill i åtskilliga all säga: i motsats till hvad orden uttala. — (Forts. följer.) visa, det frågan kan blifva om att söka utrota något annat, hvilket nu, likasom så ofta fordom, i Christendomens namn och maskeradt i dess drägt, vill hålla oss i andelig träldom, gå emellan oss och Gud, och dymedelst hindra oss ifrån att hemta den gudomliga sanningen ur första hand, ur den egentliga källan.