Aftonbladet – 8 mars 1842, sida 3

tlgar af det, som ensamt plågar ge menniskan når I got värde, både inför sig sjelf. och andra, förtjesjna all uppmuntran. al Mycket vore att säga om den printipen hos -jen regering, att vid befordringar till statens em g)beten endast göra afseende på den blinda anI hängigheten för regeringspersonalens åsigter. Att -Itillämpa en dylik princip t. ex. i vårt land tycilker man skulle hafva sina svårigheter, då en -Iserskild paragraf i Regerings-formen bjuder, att vid befordringar endast göra afseemde på förtjenst J och skicklighet; men man bör veta, att mycket -l finnes, som endast står som rhetorisk prydnad. Vi vilja endast anmärka, att, om en regering vid utnämningar till statens embeten peh tjenster, anser sig herältivad att för egen fördel intränga på den inre menniskans, den fria öfvertygelsens, fridlysta område, man icke kan vara säker, att densamma icke också tillvällar sig rättigheten öfver menniskans samvete i religiösa mål — cch detta vore ju alltför trefligt! Man ilhar annars antagit som ett axiom, att ingen mensklig makt kan eller bör vara nog förmäten alalt rycka in på de inre motivernas gebit, eller -jatt från den yttre handlingen sluta till de inre 5) bevekelsegrunderna; men man ser, att Biet äf. ven i detta hänseende will bevisa regeringsmak:Itens ursprung afrån Gudin. Vidare torde det ej vara utan allt intresse, .Jatt rådfråga historien, denna stora läromästarinnj na, om menniskors både dygder och odygder, t t t huru olika personer, som spelat någon roll i historien, betedt sig i förevarande fråga. Tiberius, Nero, Caligula och Domitianus älskade och underhöllo spioner och hemliga angifvare: VWVespasianus och Titus afskydde dem. I nyare tider hafva en Ludvig XI och Mazarin i Frankrike, en Philip II i Spanien och Cromwell i England besoldat hopar af lurande spioner, som uppsnappade hvarje obevakadt ord af underså tarne, för alt befordra den ene oeh tillbakastöta Iden ardre. Med hvad förakt och afsky dereI mot vår Gustaf I och den store Gustaf 1I Adoli lansågo krypande och smilande lycksökare, är sJallom bekant: den förre plägade vanligen säga, I då någon sökte ställa sig in, för att derigenom svänga sig upp: ndet är ändå en fjesker och odåga med alla sina punds Om Gustaf Adolf vittnar historien på det högtidligaste, att han aldrig kunde hysa hämndgirigt groll och ovilja mot någon; men begäret att tillbakasätta en duglig och kunskapsfull man blott för det, att han understår sig att tänka olika med regeringens män i en eller annan sak, hvad är det annat än ett tydligt bevis på antingen en oändligt liten, eller en låg själ? Ytterligare vilja vi göra en välment hemställan till Bikupans invånare eller utliggare. Lika väl som, enligt Biets tanka, en regent, hvilken endast älskade att ur allas mun höra ett eko af sina åsigter, borde aflägsna från statens embeten alla, som icke ville troget upprepa ett sådant eko; lika väl kunde också hända, att, om en dag en verkligen frisinnad och ädel regent uppstege på threnen, han utan försköning bortkörde alla smilande lycksökare, som blott för egen fördel visat sig tillgifne. Hvad skulle i! denna händelse en krypande lycksökare säga, om en dylik vedergällning öfverginge honem? Hadel han något skäl att beklaga sig, om han finge: samma svar, som fordom en ädel regent gaf en! sådan figur: gå för hin i våld din gamle skälm: : din gamh räfskinnspels har gjort tjenst under ) så många komungar, att jag ej vill ge ett öre för j 4 densamma, : Med det slags tillgifvenhet; som består i ett blindt jamanskap, och den si kallade opposition, som vågar att öppet och ärligt uttala sin öfver-, tygelse i förekommande ämnen, förhåller sigl. dessutom på ett eget sätt. Man bar ännu inte ! sett, att despotismens och gedtyckets mest ni-j! tiske anhängare i farans stund vågat ett bår l! på sitt hufvud för den Herre, för hvilken de i ; lyekans dagar krupit i stoftet; men deremot äro i exemplen ej sällsynta, att de, hvilka frimodigt, böjt sin hjessa inför en regent, som aldrig velat höra annat än ja, ja, alltid först erbjudit sin ls tjenst, då nöden och bedröfvelsen påkommit. li Vi välja såsom exempel Napoleon. Historien i4 nämner ej med ett erd, att Taleyrand, Fouch, ; Savary eller någen annan af hams despotisms villiga redskap räckte sin hand åt honom, då l, hans makt började vackla; men väl att de ifrigt undergräfde hans thron, för att göra sig gröna inför bans fender. Carnot deremot, den store, ! stränge och dygdige republikanen Carnot, som var dömd till glömska och overksamhet under Napoleons välmakts dagar, han framträdde frivilligt, då stormen började att bryta löst öfver Frankrike och dess regent, och erbjöd sin starka arm och sitt varma hjerta: Napoleon visste hvad båda voro värda och mottog dem med glädje. Ingen af hans undergifne, förut nämnde tjenare, visade minsta Just att deltaga i hans lidande och fångenskap på S:t Helena: endast några få, dit-! tills obemärkta vänner, Las Cases, Montholon och js Bertrand, hade med att följa honom i olyckan. ; Så förhåller det sig med de föregifne vännerna och de tillbakasatte ovännerna, Slutligen vilja vi tillägga blott den anmärkningen, att en regering, som allvarligt bemödar sig om sitt lands väl, behöfver ej köpa sig vänner på bekostnad af rättvisa och medborgares rättigheter: den får tillräckligt deraf genom aktning för allas rätt och samvetsgrann styrelse. Utan detta äro några legda ögontjenare ett svagt värn mot det allmänna missnöjet och den kränkta : rättskänslan. TA mm dn mt rn Br mn AA Ac kr L I 4 LANDSORTS-NYRmTRR,