Aftonbladet – 8 mars 1842, sida 1

ebemärkt af dem. Med den venstra handen höll ban tillhopa den vida kappan, under detatt han bvilade den högra gömd i bröstet. sKonungen kommers hviskades i soldatledet. Längst upp på trappan syntes Ludvig, omgifven af sin talrika svit. Han nedsteg långsamt, samtalande med en af sina höfberrar. Då monarken satte foten på vagnstoget och var i begrepp att stiga i sitt equipage, störtade den okände fram, fattade med ena kanden tag i majestätets kappa, med den sandra blottade han en knif, hvilken han, utan serdeles ansträngning, stötte i konungens högra sida, hvarefter han skyndade att gömma sig i folkhopen. Ludvig kände knappast att han var sårad. En lindrig värk kom honom att föra handen till sidan, der han blef färgad af blod. Nu bleknade den mäktige, anande ett snart förestående slut på denna roliga verld. Af fruktan öfverväldigad steg han tillbaka och sade till sin hofbetjening: ;mina vänner, er kenung är sårad, der står mördaren,, hvarvid han pekade på en person, som hade glömt att, i likhet med de öfrige, aftaga hatten: Vakten grep den sannskyldige och ville på stället slita honom i stycken; måhända mindre af lojal ifver än af förtrytelse att se sin vaksamhet så gäckad. Konungen, som märkte brottslingens fara, ropade med mild stämma: ngör honom ej något ondt, jag förlåter honom allt. Dessa ord hafva många velat förklara såsom ett bevis på regentens goda hjerta; vi vilja Visa at! de endast voro dödsfruktans ödmjukhet — och ej mera,