Aftonbladet – 7 mars 1842, sida 3

svärmeri. som fört dem in i denna dimma, som ledde dem till undergång, till branten af död och förderf; så 1og dock äfven himlen åt dem med sitt eget nöje, Gabriele hade icke mera några vapen: ingen laddad pistol, ingen sabel, intet spjut. Simon Brimoire: egde icke mera några krafter: det behöfdes blott slaget ifrån en muskötkolf, och jätten föll. Väl, mina två söner, jag går till erl sade hans flyende ande. Gabridle nedsjönk afsvimmad vid den vaknades sida. od . el e . . . . . . När hon stupades, såg hon sig på ett halmbädd i ett litet rum, hvars bemska mörker upplystes af en späd lampa i ena hörnet. Väggarne vore gråsvarta, ej som af tegel eller träd, men af samma sten, som slott eller arrester. En kruka vatten stod vid hennes sidä. Jag är i en fängelse!, hviskade bon till sig sjelf. ——nREEERR — ENGELSK FLEGMA. Tvenne Engelsmän gingo in på ett kaffehus. Den ena af dem reqvirerade två koppar kaffe och, under det uppassaren var ute; för att hemta det begärda, anfölls den andra Engelsmannen plötsligt af slag och uppgaf inom några få ögonblick andan. När uppässaren åter inkom, anmärkte den ännu lefvände ländsmannen helt lugnt: aDet behöfs icke mer än en kopp. — Tvenne professorer i Upsala, en entomolog och en botanist, gjorde för några år sedan tillsammans en vetenskaplig resa. Komne till Omberg, engagerade de en bonde såsom vägvisare på berget. Den sistnämnde, tillfrågad af en annan bonde, om hvilka det var, ban följt i berget, svarade: cÅh! det var ett par stålla; den ene, han repade gräs, och den andre, han flög ätter myggan. (Dagbl.)