Aftonbladet – 7 mars 1842, sida 1

Simon Brimoire såg sig om; hans ögon mötte den raska, Jånga lärlingen Colin, Adriannes broder, och denne uppfångade sin mästares vink. Han tog ett par af sina oförvägnaste kamrater med sig, gick bort åt ett annat håll af slagfältet, der han i detta ögonblick varseblef ankomsten af en patrull jägare, i hvars spets en af sjelfva general Gerards adjutarter red, för att göra sin rund genom staden, och nu bitkommit, för att taga ställningen i ögonsigte. Adjutanten såg sig i hast omringad af en svärm det förskräckligaste pack, som icke blott kastade stenar omkring honom, utan öfverhopade honom med de utsöktaste skällsord. Han började haranguera folket och talade alls icke illa, der han satt på sin höga schäck med den bugtiga, ständigt sig krökande halsen; men hvilken schäck, så stridsvan han var, dock som oftast mäste göra en liten sats under talaren, eller åtminstone skygga till med hufvud och hals för det strida stenregnet. Helt oförmodadt stod Colin på ena sidan om honom och en dylik smedskamrat på den andra. Midt uti en af adjutantens yppersta perioder, der han, utan att kunna vederläggas, påminde om alla konungens välgerningar emot sitt trogna folk, och huruledes Han icke sparat något (af statens medel), för att — —, afbröts han tvert genom den egna händelsen, att ett långt, starkt spjut räcktes framför honom midt öfver bästen, ifrån den högra sidan, der Colin stod, öfver till den venstra, der Colins kamrat emottog och fasthöll den andra spjutändan, således midt emellan hästens hals och ryttaren sjelf, utan att likväl vidare skada denne; men hvaraf följden blef, att då nu hästen med det