mm författare att göra, som i aktning mot personer: idagalagt sin taktik, och om hvilken man bordt: kunna veta, att, då han har sanningen på sin sida, an icke låter sig så snöpligen afvisa. Belysaren säger sig hafva skrifvit sin förra artikel (i Nr 47) säsom betemedel mot klandersjukan, och hafva in-. sändt den till Aftonbladet, i stället för till den Gösheborgska Handelstidningen, för att genom botemedlets spridning bjelpa så många flera. Men, beklagligen för dem sem belysaren velat skydda mot åkommorna, var det, såsom i återbelysningen nämndes, just dsena beställsamhet att sprida bot der ingen sot var förhanden, som framköllade återbelyszingen, hvilken annars utebiifvit. Det borde vara lärorikt att hafva så misslyckats. Men icke desto mindre, uppträder belysaren nu ånyo och på elit sitt som, då det öfvermodigt afvisar allvarliga, på fogligt sätt framställda anmärknivgar, förnekar bevisliga förhållenden, söker, mot bättre vetande, göra författaren till stridskamrat med den Göthebergska artikelförfattaren, samt vågar uttala ordet smädelse — rent af tvirgar författaren, så ogerna han dat gör, att ånyo uppträda och skärpa sina påståenden. Hade svaromålet inskränkt sig till att, med erkännande af läroverkets brister — ty inrättningar äro ju lika litet ofelbara som Ppersoner — värdigt och anständigt anföra hvad från belysarens sida kunnat till ursäkt acdragas, skulle jag dervid låtis bero, och allmänbeten fått bedöma ursäkternas giltighet, inom mig väl vetande, att om också mängden ansett dem någorlunda nöjsktigs, ett mindre antal tänkande läsare dock insett att anmärkningarne icke voro utan fog. Härmed hade jag varit belåtsn, och ingalunda eftersträfvat den ringa äran att hafva sista ordet. Hade man tillika uppmanat mig, att, då jag framhållit läroverkets skuggsida, äfven säga något till dess fördel, skulle billighetskänsla, heder och pligt ålagt mig visa äfven dess ljusare sida, bättre måhända än sjelfve belysaren, och en sådan framställning inför allmänkheten torde egt opartisktketens värde. Ingen egenkärlek hade häraf bordt anse sig sårad, enär det var uppenbart, att man icke råkat ut för någon illvillig motståndare, som ville läroverkets förderf, och som torde hafva väl besinnat sig, innan han valde offentlighetens väg. Jeg går nu att korteligen skärskåda hvad bely saren andrager. Min fråga: när skall Marieberg såsom läroverk blifva någorlunda färdigt? samt anmärkningen att vid början af hvarje lärokurs ske icke så obetydliga förändringar — besvarar belysaren sålunda, att: om förändringarne alla gå i samma riktning (nemligen allt strängare kontroller) så innebära de inga inkonseqvenser, och om de är) förbättringar, så skadar det icke att de äro betydliga. Må vara. Men ivser icke belysaren att förändringarne kunna sins emellan vara konseqventa, utan att det derföre är konseqvent att ofta göra förändringar? Inser han icke att man på all styrelse har grundadt anspråk, att den gifver sig tid att så noga tänka sig inuti hvad till dess befattning, som styrelse, hörer, begagnande inländsk och utländsk erfarenhet, att så enkla och allmänna bestämmelser, som dem de Maricbergska stadgarna för de sednare kurserna innehållit, kunde för någon längre tid blifva beståndande. Författaren tror dessutom, att Marieberg. sina förändringar oaktadt, ännu väsendtligen befinner sig uti görningen, och att ganska mycket återstår att tillvägabringa, ionan det kan uti organisation och bestämdhet mäta sig med krigsskolor sf samma slag, uti Danmark, Preussen och Frankrike, utan att dock här förefinnas några oöfvervinnerliga svårigheter. Men de män, hvilka utomlands ega sig den närmare styrelsen och vården om dessa skolor anförtrodd, egna också nästan uteslutande sin tid åt sitt vigtiga uppdrag. Belysaren kan vara öfvertygad, att jag vore utur stånd att härutinnan lättsinnigt yttra annat än jag vet, och att jag väl vägit mina ord. En jemförande blick å de emfattande instruktioner, läroplaner och reglementen, som för utländske krigsskolor vanligen äro utfärdade, exempelvis dem för fransyska polyteckniska skolan, generalstabsskolan, samt artillerioch ingeniörskolan i Metz, samt på de torftiga Mariebergska stadgarne (å 27 sidor in 8vo), kan öfvertyga en hvar. som härom tagit kännedom. Såsom prof på en felaktig organisation vill jag nu blotwt anföra det öfverallt annerstädes okända grundfelet, att elever endast antagas hvart tredje år. Olägenheterna häraf äro stora och uppenbara. Denna förändring fordrar större anslag, emedan lärarne då blefvo mycket mera sysselsatte; men har man begärt de några tusende riksdaler, som härtill fordras ? Nej. Fattas utrymme? Nej. Fattas öfvertygelse hos styrelsen om förändringens lämplighet, om dess vigt och angelägenhet? Jag förmodar: nej. Fattas förmåga att utarbeta dertill hörande förslag ? Nej, nej! Befälhafvaren har ett icke ringa vetenskapligt namn. Hvad fattas då? — Såsom prof å bristande Dbestämdhet är redan i min förra artikel anfördt, att repetitörers och undervisningskommitteens verkningskrets är blott i allmänna ordalag antydt, samt att inga fullständiga läroplaner äro för hvarje ämne och vapen utarbetade, hvilket allt utomlands med den största sorgfällighet iakttages. Jag tillägger nu: hvarföre, vid de 6 klassifikationer af eleverne, efter deras kunskap, hvilka, under kursens lopp, upprättas, votera alla änmen lika, veterinär lika med artilleri, kemi med matematik, o. s.v.? Detta är ju orimligt, och vid alla bättre utländska krigsskolor äro vissa siffror eller coefficienter för hvarje ämne antagna, allt efter ämnenas antagna relativa vigt, med hvilka coefficienter elevens betygssiffra för hvarje ämne multipliceras, för att rättvist bestämma bans klassiPESTEN AED ar ms ROR TER EE OA