vargar, och Joseph Vigogne reste sig ånyo. Hän förd af Julienne, lemnade han ett ögonblick Ga. brigles sida och skyndade, ehuru starkt blödande och staplande, fram till den hjeltemodiga flickan Camille och Ephraim, hans yppersta, trognaste och tappraste gesäller, skoznakare som han, stor. made efter honom. Soldaterne, till hvilkas ärs man bör nämna, att de väl fyllde sin pligt men voro fransoser och sjelfve af folket nog mycket, för att med största möjliga skonsamhe utdela sina hugg, undveko i synnerhet och ; det längsta att såra Julienne. Denna artighet mot fruntimmer, äfven i striden, gjorde qvinnorna i handiverkarhärens leder dubbelt fruktansvärda. Julienne hade gifvit sina fiender ganska talrika och skarpa slag med sin baronsabel innan någon af dem ville bära hand på henne och hon störtade fram i ohejdadt raseri. Mer baronen, sjelfva hennes älskare och som mången gång skönkt henne rätt vackra saker, kunde nu ej längre styra sin rättmätiga vrede; han hade förskaffat sig ett nytt vapen. Dermed trängde ban fram till Julienne och ropade: Håll, håll Ursinniga, liderliga, afskyvärda — huru många ämnar du nedstöta, innan hämnden når dig, förbannade afskum från mensklighetens drägg Derpå sänkte han sin värjudd i Juliennes barm: detta bröst, som han förr rört med kyssar. Mördad, nedföll hon på bulevardens stenlagda grund. Men den segrande baronen fick i ögonblicket ett förfärligt slag i ansigtet af Joseph Vigognes gisantiska kny!näfve, Afsvimmad for han baktänges ibland de sina, och de buro honom afsides från valplatsen. Joseph, förblödd och nästan utan krafter, nedt!utade sig öfver Julienne, i hvars bröst ännu värjan satt. Flickan slog en gång till upp sina svarta ögon emot himlabvalfvet, såg derefter på Joseph och sade: pjag dör. Min lott på jorden har varit fransyskans. Vigognel drag värjudden ut mitt bröst, visa den för fransmännen, ry