ättningsförsök på fransyska eller italienska af våra gamla isländska eddasånger, man på ena eller andra sidan skulle vara mera belåten med attnorräna tungans för dessa utländska språks genius helt och bållet främmande poetiska former, med alla dithörande alliterationer och andra konmstmakerier, på andemeningens möjliga bekostnad sauverades, än att formen förenklades och andan finge stå qvar? Att undertecknads mening aldrig kunnat vara, att tad!la den lärda och grundliga forskningen i allmänhet, har i en föregående artikel, som man vill hoppas, på det tydligaste blifvit visadt; men det må hemställas till den mystiskes begrundande på samvete, huruvida den svenska litteraturen eller ens den uteslutande akademiska lärdomen kan anses på minsta vis vara betjenad med att Hr Janzon i ytterligare en tio års tid använder sin ofantliga erudition endastpå att efter sitt hufvud först skrufva om den grekiska texien af Pythix och sedan tillkonstla en slafviskt formtrogen öfversättning deraf. samt ändtligen kanske nja tio år på samma arbete med Nemeax och Isthmia Eller må han då i herrans namn göra med sin originaltext hvad han vill, om detta verkligen för vetenskapens skull är a en så pyramidalisk båtnad, som den mystiske föreställer sig, men öfversättningen! denna öfversättning. hvaraf utan tvifvel hvarie sida kostar Hr Janzon en månads möda och hufvudverk!... Den mystiske synes icke vara rätt belåten med den profbit deref, som i Aftonbladet redan blifvit lezsnad; och om nu likväl just denna profbit skuile höra till de aldra bästa bitarna i hela samlingen? Om man öfveralit annars skulle få läsa sådana stycken, som t. ex. följande: Me... . . Sen skådade ock snart Den gästkränkande Epeernas drott Sitt rikligen bemedlade hem, under förhärjande lågor och Slagsvärden af jern, sjunka i djupaste förderf ned, — ja sjelfva sin fäders stad. — Med våld undviks ej hämnd från den väldigare. — Han sjelf ock, bedårad af oklokt råd, Med vapen i hand greps slutligt, och från rysvärd död fanns ej en flykt. Och i Pisa han nu genast drog samman sin Här, jemte allt bytet, den väldige Zeyvs son, och, utstakande åt Allfaderen en plats helig, han för Altis utmätte. på fältet en plan Till ingärdning, och i omgifningen En plats för festmåltider, Med allt ärande Alpheos ström. Och de herrskande tolf gudar, samt kullen namn Af Kronos gaf, hvilken var namnlös förr, Så länge kung Oinomaos der herrskade, och med regn rikligen bestänkt. etc. etc. Om nu det hela, säger jag, vore sådant, att det för det första omöjligen kan läsas som vers, och för det andra knappast nog begripas!... Den mystiske fordrar bevis, motiver, för mitt yttrande om Hr Janzons öfversättning; se der, slå upp, såsom jag i början sade, hvilken sida som helst i densamma och läs! Ett mera talande bevis är verkli gen icke möjligt än det Hr J. sjelf der lemnat, och om, efter detta, mitt omdöme skall anses som ett magtspråk, drager jag icke i betänkande att upprepa detta magtspråk i dag som i går, i morgon som i dag. Slutligen ett ord enskildt till den mystiske, och detta angående den höga, förnäma och öfverlägsna ton, han behagar taga sig, och hvilken endast framstår så mycket mera stötande genom den tillgjorda blygsamhet, hvarmed han i sin artikel undanber sig D. A:s ampla berömmelse och liksom antyder att han är en storhet, som helst vill vara incognito. Det må alltför gerna tillåtas den mystiske att kalla sin motståndare i denna polemik en komplett nullitet i den lärda vårldens, och äfven att anse honom för sådan, men han må vara öfvertygad om, att inför allmänheten göra visserligen icke D. A:s prunkande testimonier honom sjelf till någonting serdeles förmer, och att undertecknad, så vida han icke försmådde detta slags megtspråk, skulle kunna förete åtminstone lika kraftiga testimonier om sin konnäsans med ifrågavarande ämnen, som trots Dagligt Allehandas intyg för den okände lärdep. Alltså ingen förnämhet, om jag får be, ingen förhäfvelse, irzen professorsdryghet! Om D. A. icke har försyn för att försöka smuggla den mystiske genom någon bakgårdsport in i lärdomens Pantheon, så borde denne sjelf vara nog klok att dervid icke sätta sig på allt för höga hästar, ty det kunde hända att han sloge pannan mot dörrposten, när han skulle igenom. Och det är icke sagdt att hvita plåstret alltid bjelper för skadan. 0. 0: ATEN TINA ASEA (Insändt.)