kande af mitt blod, och ropa högt: Frankrike! hämna dina kränkta, förlorade döttrar!y Juliennes ögon slöto sig, och hennes bufvud föll tillbaka mot gatan. Joseph kunde icke rycka vapnets klinga ur hesnes hvita barm: hans krafter voro slut; han nedföll på bulevarden vid Juliennes sida. En hemsk känsla, en olaglig beundran intogo soldaterne vid. de ord, de hört, och vid hvad de sågo. De slöto en ring i sällskap med sina fiender, handtverkarne, omkring de begge döde, och tumultet tystnade ett ögonblick på denna punkt. Simon Brimoire anlände och vid hans sida Gabriele. På hans högt måttade lans såg man hvad han ämnade åt ordningens vidmakthållare., Men när han framkom till de begge fallne och såg sjelfva soldaterne med stillhet, tystnad och nästan tårar deltaga i skådespelet, sänkte äfven den förskräcklige smeden sin långa, hvassa pik till jorden, och han sade, vänd till dem i uniformerna: jag tackar Gud! J ären dock fransoser, jag vill dricka en bägare med er efter massakern. Hören en gång på en blå blus, j män i de röda byxornal!) För hvad mörden j oss, edra bröder och systrar? Veten j ej, att Frankrike ser på er nu? Lyden edra herrar, och Frankrike skall förbanrna er! Älsken fäderneslandet och oss, Och Frankrike skall unna eder den högsta ära: att få dö som en mors rätta barn: att få falla som detta par här! Hurrah l) Ett allmänt hurrab, ett bravo, ett härskri besvarade Simon Brimoire, och — vill man tro det? — ej blott från hans kamrater, men nästan lika högt if:ån soldaterna. De hade, som man ser, ett ögonblick bbfvit lemnade utan hufvudanförare, hvilka följt den afsvimmade officeraren. Ett skallande Vive la France! åa bas ) Franska linietrupperna hafva alla röda underkläder.