Aftonbladet – 5 mars 1842, sida 1

RR sinensis —— NR jemte en stor del af den ena sidan, krossades. Gabridle steg upp i vagnen: jag är då framme hos Brimoire! sade hon till sig sjelf; och med ett beslut, lika hastigt som djerlt, öppnade hon dörren för att hoppa ut midt ibiand de förfärliga skarorna. Mademoiselle de Mimas! ropade hon, i det hon utsträckte begge armarne likt en mot det vilda folket öppnad famn; och den hvita geavoile, som grefvinnan vid afresan hängt öfver hennes hufvud, fladdrade nu bakom henne, likt en stjernbesådd fana, fattad af vinden. Brimoire, som hörde förbundets igenkänningsord, förstod att han hade en vän framför sig; med blixtens snabbhet sprang han den ur vagnsdörren nedhoppande fliekan till mötes, tog henne i sina väldiga, sotiga armar, och bar henne fram midt ibland sina eldigaste, värsta kamrater. Gabridles ögon kastade flammor likt en afrikansk ung tigrinnas. För sig sje!f sade hon: Constantin är död, och jag vill dö! Men högt ropade hon: Brimoire gif mig ett vapenl Underbarheten af den anländandes gestalt förskaffade henne rum i trängseln. I ögonblicket framstörtade midt i tumultet en ung fransos i nerblodad blus: ung, bredaxlad och med utomordentliga polisonger, liknande en kolsvart buske omhkring ansigtet, under hakan och öfver balfva det nakna bröstet. Han böjde ridderligt sitt ena knä, räckte Gabriele en nätt, men med stark spets försedd, blankpolerad pik, och sade: tag! och tack för i natt derbortal Joseph Vigogne? min räddare — tack ! utbrast hon och tog vapnet. Hon såg sig omkring: Handtverkshoparne voro blandade med qvinnor, och om hon kändt personerna, så skulle hon i Brimoires följe hafva upptäckt alla hans smedsflicsor, lika tappra och stridlystna, som nånsin Ihbans talrika ungmästare, gesäller och pojkar. Gabrigle upphöjde sin lans, likt en cherabs, och lsade till det omringande folket: J, som arbes