Aftonbladet – 4 mars 1842, sida 3

rättliga körande och vändande, då conduiten på Fre jas sida visserligen ingalunda varit bättre i beskyll ningarne mot Allehanda, än mot Aftonbladet. Me om Allehanda-redakt. här vill antaga sig rollen a le mari battu, cocu et content, alltför gerna för oss — Freja har i sitt sista nummer äfven mycke illa upptagit Aftonbladets anmärkningar öfver de Dag!. Aliehanda öfversatta puffarna för fru Carln Flygares romaner, och frågar hvasföre Aftonblade sjeif ej aktat för rof, att ur de obskura Tyska tidningarna hemta de mest minutiösa loford, då de gällt M:ll Bremers arbeten, äfvensom huruvida or saken till A. B:s förmenta partiskbet mot fru Carln e kan vara, att hennes arbeten icke äro tryckta på L J. Hjertas förlag? På denna vackra insinuation lemnas till svar: 1:0 att vi ej mer än vid ett tillfålte ur Tyska tidningar hemtat något omdörse om M:l Bremers arbeten, och det var en karakteristik öfver romanen Hemmet, i Leipziger Blätter fär litterarische Unterhallung, som är ett af Tysklands mest spridda och ansedda litteraturblad; och 2:0o, att förebråelsen om partiskhet mot fru Carln är så mycket mera oförtjent, som Aftonbladet på det mest vänliga sätt anmält alla hennes föregående romanrr, och jemväl uti den sista, nu ifrågavarande artikeln, erkänt hos henne en egenskap, hvilken ingalunda är allom gifven, nemligen mycken fyndighet i att sammanhålls bändelserna. Härtill kan man äfven lägga en mild och menniskovänlig ton, som genomgår det hela. De ifrågavarande anmärkningarna hade också troligen uteblifvit om de ofvannämnda puffarna ej varit alltför orimligt öfverdrifna och velat framställa fru C. såsom en författarinna af första röngen. Hvad Roscn på tistelör beträffar, så finne vi af ennonserna, att slutet Du utkommit, och det blir således tillfälle att taga det hela i betraktande. Imedlertid beklaga vi, att vi ej kunne återtaga vårt omdöme öfver förra delen af detta arbete, som onekligen skulle hafva vunnit betydligt derpå, om författarinnan hade sagt på 400 sidor detsamma, som nu genom en mängd de mest obetydande och ofta tröttande hvardagligheter blifvit utspunnet till mer än 300. Detta fel, att söka göra så många ark som möjligt af sin historia, återfinnes i vår tid och i flere länder visserligen i mångfaldiga andra arbeten än Rosen på tistelön; men det blir i alla fall ett fel, att sålunda pröfva sina läsares tålamod, för hvilket en romanförfattare bör laga sig tillvara, emedan det vanligen till slut bestraffar sig sjelf uti publikens aftagande intresse. — AEEO