Aftonbladet – 4 mars 1842, sida 1

AES NEN arne ven på döda unga flickor, och det melankolisk dunkla i medelålderns tro på spökelser förenad eig hår med det retande och sinnliga hos den gam malhedniska mythen om elfvor och skogsfruar Mo:svarade hr Adams musik detta poetiskt äf ventyrliga ämne? Var hr Adam rätta mannen at göra er sådan musik, som enligt folksagans orc skulie komma skogarna att dansa och vattenfaller att stå stilla? Hr Adam har, tror jag, varit i Norge men jag tviflar på att han der af någon sångkunni; trollkarl fått lära denna strömkarlsmelodi, hvarp; man aldrig ostraffadt spelar mer än tio variationer det gifves nemligen äfven en elfte, men om mar spelar denna, råkar hela naturen i uppror, berg oci klippor börja dansa; husen med allt hvad deri fin nes blifva oroliga, stolar och bord svänga om mec hvarandra, den hundraårige oldtfar tar den nittio åriga oldtmor ech börjar en tur, hunden tar katter och ger sig att valsa, sjelfva lindebarnet hoppar u sin vagga och dansar tills det feller Nej, npågri sådana melodier har hr Adam icke hemfört från sin norska resa; men det han lemnat, är likvä inom sin sfer rätt förtjenstfullt, och Adam intage alltid ett utmärkt rum bland den franska skolan: musikdiktare. Jag kan ieke underlåta att här göra den anmärk ningep, hurusom den kristliga kyrkan, hvilken upp tog i sitt sköte och så väl viste att begagna all: sköna konster, likväl aldrig kom sig i taget: me danskonaten, utan fördömde och utgallrade den såsom ett syndigt tidsfördrif. Dem påminte kanske eiltför tydligt om hedningarnas gamla tempeltjenst så väl romarnes, som germanernas och celternas hvilkas gudar just med tiden förvandlades till dess: eifvor, willis och rå, hvilka folktron, såsom jag föru antydt, tillskref en öfvernaturlig danslust. Öfver hufvud ansågs slutligen sjelfva den onde fiender vara dansens egentliga skyddspatron och i han brottsliga sällskap höllo häxor och hixmästare sin