Ar — —OAc— kön, begick en liten oförsigtighet, som dock had de lyckligaste följder, alldenstund du gjorde be kantskap med en så driplig man som jag är. Nå, jag må säga! — Men den der upptäckte miste dock framförallt förtigas. Det blir omöjligt — sade Axel — ty de liggger just knuten — sje!fva vändpunkten. Ar nars hade det ju aldrig fallit mig in att göl dig en present af mitt ovärderliga hjerta. Såå! Men må då verlden äfven veta, att ja föll på den enfaldiga iden att bli smått kär dig dessförinnan. När du lJemnade din ege pels åt den stackars skälfvande gossen, blef ha på ett besynnerligt sätt varm om hjertat. Hä vid slog hon sina armar om Axels hals och ni gra ömma kyssar förorsakade en ljuf paus, der hvilken jag, stackare, hade tid att anstäl en sorglig jemförelse mellan deras öde och mit Morgonen derpå lemnade jag med verklig sal nad dessa goda och lyckliga menniskor. Vi afskedet tryckte Fanny varmt min hand oc fordrade förnyandet af det Töfte jag gifvit her nes man att, om möjligt, nästkommande somm: tillbringa någon tid hos dem. Jag var äfve nog lycklig att kunna företaga denna resa, oc jag fann vid min ankomst, att ett förflutet : icke verkat den ringaste förändring i det gla parets inbördes kärlek. Endast i möblemang märkte jag en förändring, eller kanske rätta förökning, ty i sängkammaren stod en pryd! vagga ech i vaggan slumrade en frodig, rö blommig pojke, Fannys afbild. Hon sade lee de, att han hette Frans efter en yngling, me hvilken fordom hennes man under en resa kni tit ett särdeles fast vänskapsband. O— EN ÅSNAS FANTASIER VID LUTSPELNING Belyssnade af C. Herlossohm. Högtärade åhörare! Det finnes ett tyskt ordspråk, som låter så hä