Aftonbladet – 2 mars 1842, sida 3

och saknad ränta å de, utöfver föreskriften, i Banken liggande 4154,770 Rdr, så hafva likväl Verkets tillgångar inom ifrågavarande försäkringsår blifvit förökade med 60,136: 41. eller ?; pre., och skall (det synes falla af sig sjelf) uti en fortfarande progression år från år föröka sig. I allmänhet är detta Verkets tillstånd fägnande för delegarne och gör heder åt förvaltningen. Men att, utöfver hvad ändamålet synes kräfyva och Reglementet utstakar, år från år accumulera så betydliga summor, räntelösa i R. St. Bank, synes vara lika fåviskt, som om en jordbrukare år från år lade den ena gödselstacken på den andra, utan att återgifva densamma till jorden, hvarifrån den koresmit, eller ock rent af körde den i sjön; ty jag förutsätter såsom axiomatiskt, att fonden tillhör delegarne ensamt, såsom grundläggare, hvilka tillsläppt och tillsläppa medlen, ingalunda Staten, icke Regeringen eller Banken, icke en gång herrar embetsmän och direktörer, som förvalta den, annat än i den mån de tillika kunna vara delegare, och att i följd deraf delegarne vid allmärna sammanrkomst.r ensamt eqga att åcröfver råda och förfoga. I följd häraf frågas: Huru till Bolagets gemensamma nytta använda detta årligen tillvexande öfverskotl? Alt nedsälla premierne vore en fördel för sednare tillkomne och tillkommande delegare på derss bekostnad, som länge sedan inbetalt alla sina pre mier, och saknande således en billig och nödvändig rättsgrund. Att göra en utdelning torde ännu vara för tidigt, ehuru, med en fortfarsnde nitisk och integer förvaltniog, en sådan lycklig period redan vill visa sig i ett icke så aflägset perspektiv, så att grunderne för en rättvis och billig utdelning gerna kunde börja att dirkuteras inom bolaget såsom förberedelse, till dess kassan så tillvext, att utdelning kunde anses löna mödan. Återstår att nedsätta räntan på fastizgkhetslånen och derjemte kenske äfven utvidga lånerätten fråp !3, som den nu är, till hälften af bankovärderings summan; dock med bibehållande för öfrigt af do i Reglementet utstakade föreskrifter och vilkor. Rikets Ständers Bank har redan, hvad sednare lörhållandet beträffar, gifvit föredöme, i det den ut sträckt lånerätten på fastigheter från !, till hälften af taxeringsvärdet. Penningen är utsädet för penningen: så stora kapitaler skulle ej ligga räntelösa och onyttiga: fonden föröka sig till bolagets nytta och framtida bestånd. Ingen delegare kunde med skäl anses gynned på den andras bekostnad, då lånerätten stod hvar och en öppen. Det hela af samhället droge äfven deraf, i sin mån, nytta, ty Hf och rörelse skulle spridas i landsorten och de flere hundra tunnland jord, som i brist af odlingsförlag mot billiga vilkor, ännu ligga i linda, skulle uppodlas och i sin mån kunna lemna sysselsättning, näring och bostad åt den mängd proletärer hvar öfver man nuför tiden klagar, och hvilka, i brist af ärlig sysselsättning och näringsfång, bota den rikes skatter, ställde i det rysliga alternativet, att antingen trotsa lagarne, dväljas och dö i fängelser, eller förgås af hunger och elände under Guds fria himmel. Jag skulle nästan tro att, i Verkeis pärvarande ställning, räntan på fastighetslånen kunde nedsättas till 2 pre. med 2 pre. amortissement, eller 3 pre. ränta och 4 pre. amortering, åtminstone på försök i 2:ne förvaltningsår, eller från den cna delegarnes! allmänna sammankomst till den andra, då resultatet hannt visa, om dermed kunde fortfara. Verkets styrelse torde förtjena sitt serskilda kapitel för vigtens skull. Vid den närvarande viss sig visserligen inga skäl till anmärkningar; men man torde, det oaktadt, ej böra försumma att se litet framför sig. Att Regeringen skulle efiergifva sitt prerogativ att tillsätta ordförande, är ej att förmoda; men må då denna, så vida ban ej tillika är delegare i Verket, icke ega något inflytande på Verket och dess kassas administration, af skäl, som, ehuru ytterst vigtiga, torde vara öfverflödigt att omröra, då de af hvar och en med någon eftertanka icke kunna förbises. Deremot torde direktionens verklige ledamöter böra ökas från 2 till 3 eller 5 delegare, för att vid delade Tankar kunna afgöra med pluralitet. Vidare torde såsom orubblig lag böra stadgas, att ingen af Verkets ordinarie tj nstemän må tillika innehafva eller mottaga någon lön eller befattning i Statens tjenst; utan att i och med detsamma anses hafva frånträdt sin befattning i Verket, som då förklaras ledig, att af delegarno å nyo besättas. Men deremot böra de förses med en betydlig lön samt vara förvissade om en hederlig pension då de, efter; en bestämd, integer och nitisk tjenstetid, af ålder eller svag hälsa skulle lemna tjensten. Då dessa reder äro uppsatta endast såsom ett gif akt! för dem det angår, gör man sig hopp att männer af bolaget med djupare insigter och beräkningsförmåga skola omfatta och noggrannare utreda detta ämne och göra det till föremål för den, nu ingående vår, inträffande allmänna sammankomstens öfverlåggningar. Vi hafve inom fåderneslandet flere frejdede patriotiske män: Hrr Anckarsvärd, Petre, Ytern m. fl. — troligen äro desse äfven delegare för sina bruksoch landtegendomar; hvad de måhända ansåge för småsak för sitt enskilda intresse, skulle de dock troligen med värma omfatta, icke endast för den nytta det bereder delegarne, utan äfven för dess inflytelse på fäderneslandet i allmänhet; ty de förstå att penningen; relatift till samhället, är som bloden: i den lefvande kroppen; den måste vara i beständigt omlopp för att sprida näring och lif åt lemmarna: starnar den, så är kroppen död, och ju större kapitaler hopade qvarstanna i kassorna, dess mera utarmoadt blir folket, från hvilket penningarne måste utgå. Delcgare. BLANDAR ÄvREN: YTTERLIGARE OM NIGER-EXPEDITIONEN.