Utskottsvägen, gerom förvägrande af alla de anslag, som icke voro af den yttersta nödvändigbet, för statsmachinens gång, måtte användas. I afseende på representationsfrågan, åter, utkommo, som man väl påminner sig, under loppet af år 1839, en mängd skrifter och förslag, skiljaktiga sins emellan, men hvilkas författare alla åtminstone öfverensstämde i en punkt, nemligen att uitala såsom nationers enhälliga tanka, att någonting i representationsfrågan vid Riksdagen måste göras. Dessa allmänhetens önskningar i ofvannämnde fall förfäktades också, utan förbehåll och gemensamt af Dagligt Allehanda och Aftonbladet. För att vinna en redig öfversigt af det bela, och lägga i dagen de driffjidrar, som kunde komma att verka för eller emot det här antydda målet, är det nödigt att äfsen betrakta så väl regeringens som pressens öfriga organers (utom de nyssnämnda) ställning vid riksdagens öppnande. Systemet, eller det parti, som står emot folkets intresse, och som vi riktigast samt jemväl kortast vilja kalla hofvet (hvartill likväl äfven en hel hop personer, utom hofvet, såsom lycksökare och tallrickslickare af alla slag höra), fann ganska väl hvad klockan var slagen, och att det omöjligen, utom de svåraste äfventyr, gick an att bibehålla allt på den gamla foten. Men det partiet är sig alltid likt. Det bar, från monarkiernas uppkomst, alltid hellre satt hela samhällets lugn på spel, än stt göra någon verklig eftergift åt folket, och var således ej heller sinnadt, att gå in på några väsendtliga förändringar det hela. Frågan blef således naturligtvis, att, å ena sidan, genom nigon demonstrationsåtgärd, som kunde hafva utseende af ett medgifvande åt allmänna tänkesättet, lugna den första oron och afleda en alltför stark uppenbarelse af missnöjet, men att derjemte, å den andra, och just genom en sådan åtgärd, kunaa få bibehålla allt det öfriga i dess gamla skick. En sådan demonstration fann man i de dåvarande rådgifvarnes aflägsnande, hvilket beslöts skola ske vid första aivarliga påkänning från Ständernas sida. Desse rådgifvare hade, genom tilistyrkandet af minga grundlagsstridiga beslut — som nu äro föremål för handläggning vid riksrätt — men i synnerhet för sin delaktighet i förföljelserna mot tryckfriheten och det i Crusenstolpeska rättegången gjorda försöket att skyla sig under majestätets mantel, redan blifvit så förhatliga, att hvar och en långt före riksdagen. visste, att de omöjligt kunde bibehållas. Det blef då alltid en vinst, om man kunde af det oundgängliga göra sig en förtjenst, hvilket ock sedan till öfverflöd skett, då de salarierade tidningarna utbasunat, burusom Konungen, genom desse rådgifvares afskedande, gick folkets önskan till mötes. Deremot fruktade hofvet så mycket mera en annan sik, nemligen alt en kompakt oppositionsmajoritet möjligen kunde bilda sig inom riksstånder; att den med sin moraliska kraft; såsom uttryckande det stora och nästan enhälliga tänkesältet i landet, kunde nödsaka Konungen att antaga Rådgifvare, hvilka ej precist stodo i det gamla mnullitetsoch reservationsförhållandet; att i sammanhang dermed statsmedlens beviljande kunde komma att bero af den blifvande styrelsens beredvillighet att gå landets önskningar till mötes, och slutligen hvad som kanske fruktades mest af allt, att en sådan majoritet kunde blifva exse om ett representationsförslag, som gjorde folkets ombud till något annat än ett macbineri i hbfvets och styrelsens hand, som byggde den tillämnade reformen icke på den gamla ståndseller deilningsprincipen, utan på urgammal svensk grund, — folkets egen och odalmännens, d. v. s. på allmän valrätt, och närmade oss till den konstitution, som för våra bröder på andra sidan fjällen i 28 år varit lyckosam, men som för sin verkligt folkliga sammansättning utgör hofvets förtviflan, hvarföre också försök icke uteblifvit, att till dess förstörande påtruga Norge en ny adel och det absoluta veto. För att, om möjligt, förekomma en sådan befarad händelse, var det framför allt nödigt att hafva noga akt på de tecken, som bland de i hufvudstaden boende riksdagsmän kunde visa sig före riksdagens början, att sammanhålla och till någon sorts verklig riksdagsplan organisera de elementer, som öfverallt funzos för handen i den allmänna längtan efter reformer. Också minnes hvar och en ännu rätt väl, hvilken panick förPA Ne TRE YARED NANNE SAINT LETA BASEN mMannan — rätt fram ach olad — fadren unnp i