domsvän med min far, och han förklarade sin fignad öfver att hafva gjort min bekantskap. Er fary — slutade han — var en glad och :;u-tig kamrat; vi spelade måinget puts tillsammans. Om nigon gång er tid tillåter, kunde ni väl helsa på en gammal ungkar!, som alltid intresserar sig för sina vänners barn. Att jag af gladaste bjerta tackade för hans godhet, förstås al sig sjelf, och jag såg äfven att glädjen strålade ur ögat på Farny, som begärligt lyssnat till vårt samtal. Angläsen började. En annan bortförde vil min älskade, men, tröstande mig dermed att min tur snart skulle komma, ställde jag mig att juta af den beundran, som Fanrys skönhet allmänt ådrog sig. Jag tror att ingenting kan vara mera smickrande för en ung means stolthet, än att veta sig vara ensam älskad af den skönaste flicka på en lysande bal, cch när jag såg de brinnande blickar, med hvilka hon betraktades af våra unga dandys, tänkte jag: sparen er eld — fästningen är redan intagen. Den efterlängtade valsen spelades ändtligen opp. Med hvilken förtjusning slog jag ej min arm kring Fannys smärta lif! Hon valsade, latt som en af gracerna, och ifven jag är — utan skryt — icke så oskieklig i konsten. Derföre v:ekte vår dans ett slags beundran, som gjorde att jag i förbifarten hörde en matrona söga till en annan: ack, sådant vackert parl — Hvilke! tyst sprik talar icke kärleken! Äfven när vi stodo i kolonnen, omgifna af lyssnare på alla sidor, framhviskade vi i afbrutna ord våra ljufva änslor, och detta så lågt att icke en gång HeimJall skulle hört det. Likväl gick icke ett ljud ör oss förloradt. När jag återförde Fanny till sin plats kom arbrodern tiil oss, Han tycktes synbarligen nöjd sfver att Fanny firades som balens drottning. Vi börjede åter att språkas vid cch det syntes om om jag steg i hams gunst. Detta var äfven örbål:andet, ty under en frargaise som jag selan dansade med Fanny, berättade hon mig med förställd glädje, att farbrodern om mig yttrat ill henne: jag tycker just om den der unge