mannen — rätt fram och glad — fadren upp i dagen. Ja, låtom oss göra allt, för ait vinna honom — hviskade jag — och sedan, Fanny, sedan .... Hon rodnade och tryckte min hand. Denna minnesrika bal, som för mig innebar så mycken sällhet, nalkades till min stora bedröfvelse sitt slut. Jag följde Fanny och farbrodern till vagnen, der den sednare ännu en gång bad mig alt ej glömma bort honom. Kom snart! hviskade Fanny då jag upplyfte henne i vagnen. Ack, bönen var i sanning öfverflödig! Tyänne dagar derefter reste jag ut till min älskade. Jag mottogs af farbrodern med så mycken välvilja, som det stod i hans makt att visa, och i Fannys ljufva leende låg en välkomsthelsning, som hade varit tillräcklig lön för en resa omkring jorden. På gubbenrs begäran qvarblef jag der några dagar. Han tycktes icke vara missröjd med den hyllning jag allt mera oförstäldt visade Fanny. Tvertem lemnade han oss ofta allena att tala om vår unga kärlek. Ack, huru Jljufsa dessa samtal, under hvilka jag bestärdigt upptäckte nya själens och hjertats fullkomligheter hos min ömma ä!skarinna! Så ofta jag sedan Lunde slita mig lös från min tjenstgöring i Ystad ilade jag, lik fågel blå, till min längtans hulda må!,. Farbrodern, som jag nu mera äfven kallade farbror, betraktade mig med nästan faderligt öga. Ehuru han just ingenting yttrade, kunde jag dock förstå, att han betraktade Fannys förening med mig som en gifven sak. Ännu mera styrktes jag i denna förmodan, då Fanny under ett ensligt samtal, halft brydd, berättade mig, att då hon en gång föreställt sin farbror att ban skadade sin helsa genom det trögna arbete han underkastade sig i och för sina affårers skötande — denne svarat henne: jag arbetar cch samlar ju för dig, mitt barn! mina styfrar kunna komma både dig och en viss bra karl till pass. Icke så? Ack, han var visst ingen misantrop! Det var en ädel nde, som, i föjd af ett dystert lynne, gått misskänd genom verlden. (Slutet följer.)