Aftonbladet – 2 mars 1842, sida 1

dig och tanken på det möte, som förestod mig verkade detta gemensamt. Det är icke så god för en stackars flicka att lösslita sig från der hon högst älskar, för att se den hon högst fruktar. Då jag svigtande inträdde i den höga, hvälfda förstugan, der äfven mina lätta fjät gåfvo et! hemskt genljud, mötte mig en gammal tvär piga med en dank i handen. Med darrande röst frågade jag efter herrn i huset, hvarvid hon såg på mig med stora ögon och mätte mig från topp till tå, liksom hon velat fråga: hvad kan du vilja bonom? Imedlertid svarade hon butter att han höll på att spisa afton. Jag kan då vänta tills han ätit — svarade jag — om ni vill vara god och låta mig gå in iettrum. Det ömkliga i min uppsyn tycktes göra gumman litet vänligare. Hon förde mig in i en kammare och frågade sedan hvem hon skulle helsa sin herre ifrån, då hon skulle gå att anmäla mig. Från hans brorsdotter, svarade jag. Hon såg på mig föruadrad och gick. Efter ett korrt dröjsmål återkom hon, neg mycket ödmjukt och bad mig följa sig. Vid hennes sida gick jag bälvande uppför en hög stentrappa och inträdde derpå i ett stort, dystert, gammalmodigt möbleradt rum. Vid ett litet rundt matbord, på bvilket en Jampa brann, satt en äldre, gråbhårig man med ett strängt och sjukligt utseende. Då han fick se mig, vinkade han endast med handen och sade med skarp röst: Kom fram! Nästan andiös stapplade jag mot hans stol och föll der, lika mycket af mattighet som ödmjukhet, på knä i det jag fattade hans hand och kysste den suckande, utan att kunna säga ett ord, ,Inga barnsligheter! stig opple sade min farbror med något mildare röst — och gå din väg! ropade ban till trotjenarinnan, som nyfiket betraktade den rörande scener och torkade ena ögat med förklädssnibben. När denna lemnat oss, pekade han på en stol och bad mig sitta. Jagtrodde knapp! att du skulle kommax, fortfor han derefter; omen