Aftonbladet – 2 mars 1842, sida 1

tat nytt mod af mina förhoppningars glänsande drömmar. . Morgonen härefter begaf jag mig till Ystad. Mina dervarande kamrater kunde knappt känna igen mig, så melankolisk, så svärmande hade jag blifvit. Jag, som eljest plägade vara det segelgarn, hvilket höll muntergökarnes krans tillsammans, hade nu blifvit en drömmande enstöring. Julen förflöt på detta sätt, och endast ett par dagar återstodo af det gamla året. Då grepsjag af en oemotståndlig längtan att återse min älskade, och jag var just färdig att på permission resa till Helsingborg, när jag inhändigade ett bref. Utanskriften var af en sirligtfruntimmersband. Jag anade att det var från Fanny, och darrande af glädje uppbröt jag detsamma. Min aning hade icke bedragit mig. Det var från henne. Jag bär det ännu, se härl Jag (författaren) läste följande: Min egen Axel! Det är just vackert af en ung flicka att börja korrespondeosen med en ung karl — som på köpet är hussar. Men hvarföre kan ej pennan få komma i gång då, som du vet, hjertat varit det länge? Jag vill äfven minnas att jag, den aftonen då jag åter iklädde mig en svag qsinnas skepelse, var nog dåraktig att sjelf erbjuda mig att börja skriftvexlingen, nemligen sedan jag rekognoscerat terrängen. Dettaär nu gjordt — och tack vare den gode Guden! för att jag kan säga det mitt öde är lyckligt, långt, långt öfver mina djerfvaste förhoppningar. VWVore endast du här, ja, kunde jag blott någongång se en skyrat af din älskade bild, (som nästan fallit mig ur Minnet) — fattades ingenting i min sällhet. Men döm sjelf. Din lilia, Pjunkiga reskamrat Frans vill berätta de äfventyr, som mött honom sedan han tog sig för att resa som flicka — då du icke vidare fick följa med. Hör på! Då jag ankom till min farbrors egendom, var min själ ytterst hbedröfvad, — Skiljsmessan från