Aftonbladet – 2 mars 1842, sida 1

Fanny, som farn min mönstring något lång, sade leende: Nå, jag tror att metamorfosen har gjort dig stum? Ja, ty du har blifvit för vacker. — du bar blifvit en gudinnav — svarade jag och slöt med detsamma gudinnan i mina armar. Ea lycktig balftimma af den dyrbara tiden helgades åt vår kärlek och våra förhoppningar. Som mina tjenstgöromål på en tid kallade mig till Ystad, kunde jag icke, som jag gerna önskat, genast söka att göra mig bekant i hennes farbrors hus. Fanny lofvade imedlertid att, efter något vistande hos farbrodern, i bref låta mig få veta huru hon befann sig. Hyrkusken lät nu höra sig utanför dörren, Jag lät nedbära hennes koffertar och mottog hennes manskläder att förvara. Fanny stod resfärdig och afskedets stund var inne. Gråtande föll kon till mitt bröst oca förklarade sin eviga trohet och tacksamhet med ord, lika Jjufva som hennes kyssar. Men hvarför gråtav — sade hor, torkande sina sköna ögon — pbör jag ej vara glad, då jag i dag vunnit det skönaste på jorden: ett troget hjerta. Låtom oss skyndal Jag förde henne ut genom en bakväg. Iagen mötte oss. Jag lyfta henne i vagnen. En varm handtryckning, en djup suck, och hon var försvunnen. Länge stod jag qvar på samma ställe, ända tills ljudet af den bänrullande vagnen var boridödt. Då vände jag om till Fannys rum, berusad af de lycksaliga känslor, som under loppet af denna märkvärdiga dag genomströmmat mig. Men sedan denna svallning något saktat sig, började jag tänka på följderna af det vigtiga steg jag tagit. Jag fann mig nu i hast, sjelf fattig, förlofvad med en fattig flicka, värd ett vida bättre öde än det jag kunde bereda hecne. MKanbända skulle vår kärlek lända till bådas vår olycka ... Dock, en med passion älskande yngling låter ej förnuftet länge råda; så äfven jag, och snart hade jag åter hem