Aftonbladet – 1 mars 1842, sida 3

dierer, som bevakade honom derstädes. I början njöt påfven mycken frihet, kunde ebehindradt, vid hvad tid som helst, lemna sina rum och begilva sig till slottskapellet, der han dagligen sjelf läste messen. När han då gick igenora den stora sal, hvari de kejserlige grenadiererne höllo vakt, utsträckte han handen öfver dem och gaf dem sin välsignelse. Men en morgon fingo grenadiererne bestämd befallning att strängare än förut bevaka ingången till de påfliga rummen och att neka påfven tillträde i den stora salen. Olyckligtvis träffade lotten att utföra denna befallning just Ricou, hvilken var född i Bretagne, således erkekatholsk, och som i den fångne påfven vördade Christi ståthållare, Den stackars Ricou stod på post utanför påfvens rum, då denne. såsom vanligt, genom den stora salen, ville begifva sig till slottskapellet för att läsa messan. Men Ricou ställde sig i vägen och förklarade, att han fått order, att icke utsläppa den helige fadren, Förgäfves sökte några prester, hvilka tillhörde påfvens svit, att tala till hans själ och visa honom, med hvilket brott, kvilken synd, hvilken fördömelse, han belastade sig, då han hindrade bans helighet, kyrkans öfverbufvud, att läsa messan .... men Ricou blef orörd och åberopade blott omöjligheten att öfverskrida sina ordres, och då påfven likväl ville gå på, utropade han beslutsamt: vdu nom de VEmpereur!, och dref honom tillbeka med fälld bajovett. Några dagar derefter upphäfdes åter den stränga befallningen och påfvenr fick, liksom förut, vandra igenom den stora salen för att läsa messam. Han välsigoade då alla de närvarande, utom den arme Ricou, hvilken han ständigt betraktade med strängt straffande blickar och vände ryggen medan han välsignande utsträckte handen mot de öfriga. Och likväl kunde jeg ej handla annorlundas, — klagar ännu den gamle Invallden —; sjag hade fått mina order, jag måste lyda kejsaren; och på hvem skulle jag icke — Gud förlåte mig det — hafva rännt bajonetten genom lifvet för hans skull.