Aftonbladet – 1 mars 1842, sida 2

———————A — — RA Med ett intagande leende frågade hon mig: Är det då verkligen sant, att vi blifva reskamrater ända till Helsingborg ? Ja, och jag önskade att vi kunde blifva det ännu längre! Huru långt då, om jag får fråga? Genom hela lifvet! — sade jag förhastadt, endast följande min ljufva tankegång. Flickan rodnade som ett körsbär. Hon höjde fingret botande och en tår glimmade i hennes öga, då hon med vek stämma sade: Lofva mig att icke mera tala i denna ton. Jag var angelägen om att bibehålla er aktning och jag bör derföre kunna hoppas att ni icke är liknöjd om min. Ni minnes sjelf den hårda dom, ni, vid vårt samtal i går, fällde öfver kurtisörerna och deras meningslösa blomsterspråk. Bryt således icke stafven öfver er sjelf och missbruka icke den makt, som en tillfällighet gifvit er öfver — —— —-—) Öfver hvad? vÖfver en oerfaren, tacksam flickav — svarade hon med en lätt suck och märkte nu först att äfven hon förtalat sig. Vi tego båda. Vissheten att jag icke var henne alldeles likgiltig fyllde mitt hjerta med glädje på sarama gång jag greps af en viss ängslan. Jag kände att hon, under vår korta bekantskap, hos mig födt en böjelse, mäktigare än jag vågade tillstå det för mig sjelf. Men hvad skulle vårt öde blifva? Båda voro vi faderoch moderlöså, båda fattiga. Jag fattade derföre många beslut, att akta mig för faran, att visa mig kall, att icke alls fråga efter henne — ja, jag beslöt med ett ord allt, som i thy fall icke låter sig göra. Imed