der jag skulle få allt hvad till litvets nödtorft erfordrades. Mera kunde han ejlofva förrän han sett mig etc. ete.n Brefvet var affattadt i en sådan ton attjag icke visste buru jag skulle göra. Jag visade det för Carolina (så bette min vän) och det lyckades henne att öfvervinna mina betänkligbeter. Men ännu återstod en vigtig sak. Huru skulle jag, en stackars ensam flicka, lyckligen och väl komma ner till Skåne. Jag hade ofta märkt (härvid vände hon sig bort) att ungherrarne, Gud vet af hvad orsak, lorgnerade mig och äfven följde efter mig långa stycken, när jag någon gång vid Ma bonnes sida gick ut i staden. Om jag nu reste ensam bela 70 milen, huru kunde jag icke då blifva utsatt för deras näsvishet! En förflugen id rann mig i hågen. Jag hade ju spelat gosse tills jag var tolf år, hvarföre kunde jag icke äfven göra det vid sjutton? Carolina, som fann detta förslag alldeles törträffligt, styrkte mig på allt sätt i mitt dumdristiga förehafvande och lofvade dessutom att genom sin broders bjelp skaffa mig karlkläder, hvartill jag lemnade behöfliga kontanter. Så sagdt, så gjordt. Jag beslöt resa med diligensen och hegärde mitt afsked af Ma bonne, som gaf det ogerna, emedan hennes pension icke vunnit så litet genom min möda. Karlkläderna voro anskaffade och dagen för afresan kom. Aftonen förut hade jag tagit afsked af alla och sändt mina få tillhörigheter till diligenskontoret. Tidigt om morgonen verkställde jag i Carolinas kammare min förklädning, och smög mig efter en lång, sorglig omfamnirg, ut. Det öfriga känner ni, men ni känner icke att jag redan, innan ni tog plats