natt och dag. Ändtligen en hatt återfick han målet. Han förmanade mig, han välsignade mig han bad mig icke förtvifla — och detta så rörande att äfven den närvaranae läkaren flöt i tårar. Mot morgonen drog han sin sista suck — Här stannade den sköna berätterskan, oförmö-j; gen att tala med annat än suckar och tårar. Jag kände mig äfven nödsakad att taga upp min näsduk. Sedan hon lugnat sig fortior hon: Jag vill icke längre. uppehålla mig vid dessa förtvitlans stunder. Min ädle far var jordsatt och jag ensam och hjelplös. Läkaren, en äldre hederlig man, som visade mig ett ädelt deltagande och som kände mina små talanger, lofvade att skaffa mig plats som underlärarinna i en större flickpension. Förestånderskan antog mig. äfven utan svårigbet, sedan hon fått höra det vitsord mina förra lärare gifvit mig, och knappast sjelf hunmnen ur barnaåren sattes jag nu att undervisa flickor, äldre än jag. Många voro de förödmjukelser jag här under mera än ett års tid måste lida, men Mitt af naturen glada lynne gjorde, att jag fördrog dem temligen modigt, ehuru jag af hjertat längtade derifrån. Det lyckades mig äfven att förvärfva en söt, god pensionärs vänskap och vi delade troget såväl glädje som bekymmer., För ungefär en månad sedan kom jag händelsevis att se i tidningarne, att jag hade ett öfverblifvet rekommendersadt bref, sord länge. legat på posten. Jag skyndade att uttaga det. Det var från min farbror, kort och trumpet, innehållande 200 Rdr. Han sade att han för min saliga moders skull beslutat att taga vård om mig. Han bad mig genast resa ned till Skåne,