sorgsfull uppfostran, som vida öfversteg hans små tillgångar. Till hans egenheter hörde, ati han ända till mitt tolfte år lät mig bära gosse kläder, dels, som han sade, för att härda mig lels för att förtaga denna tillgjordhet, som en licka insuper under sin förvända uppfostran, oct som han hatade mer än allt annat. Jag ägde temligen goda anlag för måleri och musik oct under de skickligaste lärares handledning hade jag redan vid 435 års ålder i dessa båda konstei vunnit en icke så ringa färdighet. Min god: far såg med glädje mina framsteg, men ack! snar föll han i en tärande sjukdom, som läkarne för klarade obotlig. Om han ej egt mig hade dö den varit honom kärkommen, men nu utgjorde tankan på mitt blifvande öde ofta bans förtvit lan. Han hade aldrig egt mera än sin sparsam ma lön och kunde således icke lemna mig någo arf. Den enda slägting han ägde qvar på jor den var en äldre ogift bror, som först på sjö 2nansyrket och sedan på lyckliga bandelsspekuia tioner samlat en ganska stor förmögenhet, Mel allt ifrån barnaåldern hade emellan bröderna rot fästat sig en oenighet, som i mannaåldern än nu mera blifvit ökad derigenom, att de båda äl skat min mor, och min far blifvit den lycklig rivalen. För mina skull öfvervann han likvä detia olyckliga gröll och skref till sin bror et rörande bref, deri han besvor bonom att glömm det förflutna och uppmanade honom att skänk skydd åt ett värnplöst barn, som snart skulle st öfvergifvet i den verid han stod färdig att lem na. Flera veckor förflöto, men intet svar an ände. Under tiden blef min far allt svagar och slutligen mållös. Jag vakade vid bans fän