Aftonbladet – 28 februari 1842, sida 3

(Insändt.) I M 95 af Aftonbladet, för Tisdagen den 4 Februari innevarande år förekommer en expos af Kommissions-landtmätares samt Tjenstemännens vid Postoch Lands-staterna inkomster, både under och efter tjenstetiden, Och ehuru denna exposå tillräckligen visar, hvad dessutom redan måste vara bekant för hvar och en, som tagit ringaste kännedom om ställningar och förhållanden, att de förres, eiler Kommissions-landtmätarnes vilkor i intet afseende ligga i niveau med de sednares, anser dock undertecknad, som isgalunda vill påstå, att åtminstone Lands3-statens löner äro för stora, men hvilken ifrågan hyser den mening, att den ena tjenstemannen icke bör behandlas mera stjufmoderligt än. den andra, sig böra, hvad beträffar Landtmätare, göra det tillägg, att, då Rikets sist församlade Ständer bos Kongl. Maj:t framställt den underdåniga anhållan, att nu gällande Landtmäteri-taxa måtte omarbetas, men, med den huldhet, som hittills blifvit ådagelagd emot Lendtmätare, kan antaga såsom alldeles säker en ytterligare nedsättning I berörda redan ytterst knappå Taxa, samt att deras aflöning, i följd deraf, skall blifyva ännu sämre än den för närvarande är. — En sådan utgång kan väl synas föga rimlik, då arfvodet för landtmäteri-förrättningar förut är alldeles otillräckligt, serdeles I fråga om Inrösningsjorden; men saken blifrer både möjlig och låter lätt förklara sig, då man betänker, att bland dem, hvilka torde få Taxans omarbetande sig anförtrodt, troillgen icke finnes en, som anger det mödan värdt att antaga sig Landtmätarnes billiga fordringar, hvilka derföre, enär de icke heller hafva att påräkna någet stöd från annat håll, efter all sannolikhet komma att skjutas åt sidan, för att lemna rum åt konsiderationer af annat slag. Man vill minnas att, vid förra Riksdagen, en och annan röst höjde sig för tillökning i lönerna åt tjenstemännen vid Landtmäteri-kontoret: och denna tillökning, som äfven vunnits, anser man visst icke hafva varit oskälig eller obehöflig; men för de egentlige arbets-myrorna, för dem, som i ynglingaoch menna-åren mer är andra uppoffra helsa och kratter, för att på ålderdomen lemnas åt sitt öde, med ett ord, för de lönlöse landtmätarne fanns intet sinne Nog ömt, att fälla en förbön, eller att uttala ett medlidsamt ord. — Ti!l och med deras rättvisa anspråk på understöd af Staten till bildande af ea egen pensionsanstalt, eller att blitva delaktigo i Civilstatens pensionsinrättning, rönte icke något allmännare deltagande, och stå ännu i vida fältet. Af allt detta ser det nästan ut, som Staten icko vill erkänna Leandtmätare för sina tjenstemän, i hvilken tenke man styrkes än vidare, då man vet, aut de icke en gång erhålla sin examen fritt, utan miste derför serskild: godtgöra iärarne; men när förbållandet är sådant, hvaraf synes följa, att någon annan faxa ej är lämplig än den, som i hvarje fall blifver bestämd igenom öfverenskommelso emeilan dem, hvylika sakan angår, hvad rätt har Staten då att, för sin räkning, utan ersättning, ålägga dem cen dryg renovations-skyldigbet, som rmedtager en god del af den tid, hvilken de så väl behöfva använda, för att vinna en torftig bergning för dagen, eller att med ständigt ökade föreskrifter fordra redovisning för deras göromål, år in och år ut? Då rättigheter icke kunna ägas utan motsvarande skyldigheter, vet man icke, huru Staten, emot landtmätarne, kan halva de förra, men icke de sednare? Tilläfventyra torde någon tycka, att all rätifärdighet i detta afseende är fullgjord igenom den Jandtmätarne medgifna befordringsrätt till kamerala tjenster; men denna fördel kommer dem så sällan till godo, at den mera finnes på papperet, än i verkligheten. Den anmärkning torde icke heller vara ut vägen, att då en visg Taxa blifvit antagen, en nedsättaleg deri är för alla dem, hvilka engagerat sig vid landt mäteriet, ofter ett sådant eantsgande, i sjelfva verket detsamma som en löneförminskning för andra tjenistemär. Slutsatsen häraf gör sig sjelf. Att Landtmätarens arfvode, ehuru för honom otillräckligt, ick3 dess miadre är ganska känbart för jordägaren, med gifves gerna; men just detta förhållande anser man innebära änna ett skäl, hvarföre Steten äfven borde lgöra något för Landtmälerne, hvilka då kunde fin. na sig belåtne med en lägre ersättning af den en. skilde. l Huru litet imedlertld deras önskningar förmå görs sig gällande, äfven då de äro af egenskap, at et