Aftonbladet – 28 februari 1842, sida 1

FRA VVE NYRVSINAUM MUMS VI4Mfi 7 BET MN penhamn afsändt provisioner och klädespersedlar, tillhörige fattige Danska soldater af garnisonen i Grenda på Jutiand,vhvilsa effekter befunnits om bord på en Dansk jakt, som strandat vid Domsten. FRÅN HERR FÖRSTE EXPEDITIONS-SEKRETERAREN RICOERT YTTERLIGARE, ANGÅENDE DEN FATTIGES BÄTT ATT BESITTA JORD I SVERGE. Det är en stående erfarenhet i alla länder, att den starkare delen af samhället, det viil säga den som är mest i besittning af dess fördeiar, alltid har en gifven tendens att förtrycka den svagare men tairikare delen af folket och att söka förhindra den jewmlikhet inför lagen, som bör vara eit af sjelfva samhällets förnämsta ändamål. Ea annan lika bestimd och märklig erfarevhet är, att denna tendens alltid framträder mera uppenbart i samma mån som landets styreise visar sig reaktionär i politiskt afseende, Häruti ligger utan tvifvel orsaken, hvarföre man just pu, då alla folkets behof och önsknirgar i afseende på liberala, politiska reformer ses med så mycken afvighet och fruktan af styrelsen, hvilken i sådana afseenden är stationär, äfven finner penningeväldet eiler de förmögne i samhället, icke draga i bes tänkande att föreslå en ändriag af bestående la gar, för att beröfva individen en af dess heligaste rättigheter sisom medborgare, nemligen den att få ega en torfva jord i sitt fåderness land, och deri nedlsgga den lilla frukten af hvad han i sitt anletes svett förvärfvat och kunnat hopspara, : Det är elt förbud man härigenom vill uppråså mot ett af de tydligaste vilkoren vid menniskans tillkomst på jorden, nämligen att hon skall äga att bygga och bo på den; och likasom det alltid sker, då frågan är att tillintetgöra den arbetande klassens rätt, drager det lyckligare lottade intresset icke i betänkande att dervid låna sitt öra till allehanda de mest tillkrånglade och onaturliga uppgifter, läror, beräkningar och sofismer. Under det försök till en sådan reaktion, som nu går omkringi alla, om icke landskaper, åtminstone länsstyrelser och hvilken det var kiart att ultraismens. och godtyckets organ, Biet, skulle med förkärl omfatta, är det tillfredsställande för hvarje vi af rättvisa, mensklighet och en kristlig lagstiftning, att få läsa ett sådant omdöme, som de yttranden i detta ämne af Hr förste expeditionssekreteraren R chert, hvilka vi redan haft tillfälle meddela i denna tidning, sednast den 47 i denna månad. Det är sådana det klara förståndets, den mognade erfarenhetens och det ädla bjertats uppenbarelser, som uppfriska och uppehålla menniskovännen midt under all den lumpenhet och humbug, hvilka liksom svampar uppskjuta ur den ruttna och ovädrade konservatismens jordmån samt hota att öfver väga samhällets moraliska Hf och förqväfva rättstillståndet. Likaså bar det ock för sakens och det allmännas skull varit en stor tillfredsställelse att finna, det Hr Richert äfvea upptagit till besvarande de sednare af Biets försök att vränga bort frågor uti sina anmärkningar vid Hr R:s embetsutlåtande. Detta ytterligare, mästerligt författade svar följer här nedan. Vi hafva sällan med så stor njutning läst något som detta uttryck af den klara, boitenrena Svenska ärligheten och allvaret, förenade med en kort men verkligt dräpande vederläggning i sak af Biets sofismer. Det måtte vara förödmjukande att, sedan man tagit sig en så hög ton, som författaren af Biets afhandlingsförsök, fiona sina argumeater på detta enkla sätt så het och hållet tillintetgjorda, och sig sjelf så blottad, som det här inträffat. Hr Richerts artikel lyder sålunda: Redaktionen af Aftonbladet har gissat ganska rätt deri, att jag den 42 i denna månad, då jag insände några påminnelser vid anmärkningarna i Svenska Biet om hemmansklyfning och jordafsöndring, icke hade sett slutet af dessa anmärkningar. Numera har jag fått läsa äfven de två sista artiklarna i Biet. De bära vittne om Anmärkarens fasta tro på konservatismens allena saliggörande verkningar. Jag unnar honom och dem, för hvilka han skrifver, gerna denna tro; men jag fordrar af honom och hans anhängare lika fördragsamhet med andras motsatta öfvertygelse. Tron låter ej tvinga sig. Sedan jag sagt min mening och grunderne för den, befattar jag mig icke med någon vederläggning af de läror, man söker inprägla hos Biets läsare. Då jag skref mot anmärkningarna, var min föresats endast, såsom jag ock uttryckligen uppgaf, att lemna en och annan förklaring, på det mitt eget yttrande i saken ej skulle missförstås. Det är också blott denna föresats, som jag nu fullföljer, i anledning af de sista artiklarna i Biet, Jag vill hålla mig förnämligast vid det faktiska, emedan detta egentligen skulle utgöra bevis för de frasrika argumentationerna. Anmärkaren söker stöd för sina satser i ett exempel, bemtadt från Frankrike, hvilket han förklarar vara i sanning talande, och framställer i en not sålunda: Genom den stora Revolutionen blef Franska limogen befriad från en mängd tryckande afVR