stödd på min arm. Jag tror äfven att jag dånade mera af skrämsel än af slaget. Jag är en. dast litet styf i nacken ... Då hon nu skulle känna på det skadade stället märkte hon plötsligt den frihet jag tagit med hennes lånta drägt, och om icke jag uppehållit henne hade hon troligen åter igen sjunkit ned på sitt förra bårda läger. Sore Gudl — ropade hon och betäckte ansigtet med händerna — jag är förlorad! Hvad skall ni tro? Ni vet — — — Jag vet allt — svarade jag — men frukta icke. Ofrivilligt har jag gjort er upptäckt, men er hemlighet är i godt förvar. Om det än förefaller mig oförklarligt, kan jag likväl icke tro er om annat än det bästa. Hvila er nu på denDa sten, jag vill under tiden hjelpa kusken som svär der borta. Skjutsbonden hade brutit sitt ben, men kusken var nästan helbregda. Jag hjelpte honom att spänna de arma hästarne ur selen. En hade blifvit ibjelslagen. Sedan detta var gjordt sprang kusken till en närbelägen by för att anskaffa hjelp. Under det jag väntade på hans återkomst, sökte jag att trösta den stackars bonden och höll mig med afsigt undan från min sköna reskamrat. Jag ville lemna henne tid att samla sig. Om en half timma kom postiljonen med en vagn och flera karlar. Han underrättade mig att vagnen var ämnad att föra Ppassagerarne till byn, der godt nattqvarter vore tilifinnandes. Han skulle imedlertid under natten låta laga diligensen, så att vi morgonen derpå kunde fortsätta resan. Nu gick jag fram till den sköna okända och framställde i få ord postiljonens förslag. Utan att sfvakta hennes svar fattade jag henne i mina armar och lyfte henne upp i vagnen. Under vägen fram till byn talade vi icke ett ord, men jag hörde att hon gret sakta. Vid vår framkomst anvisades oss ett trefligt rum der n väldig brasa brann i den stora, hvitiimmade