Aftonbladet – 26 februari 1842, sida 2

Jag fryser aldrig, har jag ju sagt, men om j2g in hade gjort det, så kunde jag väl stå ut dermed för min herres skuld. Ni är bra godl, sade ban rodnande. Så att min herre tycker det? Huru skulle jag väl kunna annat! Men ack hvad jag varit oförsigtig! Hvad jag är Jedsep — — Hvarföre det? frågade jag tvärt. För ... för ... just ingentingo — stammade gossen och gömde ansigtet i händerna. Mycket upplysande svaradt, minsann! Mer intet pjunk nu. Vi hafva ju kommit öfveren: om att vara glada. Hör på min lilla morsgris ni tyckes hafva lärt er en bel hoper, kan ni ic ke äfven sjunga? Åh jo! något litet — —. Det var förb— bral Sjung då något hjert stärkande, så går vägen och tiden och ledsnader undan. Jag älskar ingenting högre än sång, frår oskyldiga läppar. Jag fruktar att jag blifvit heso — svarade han — men efter ni önskar det vill jag ickt låta bedja mig två gånger. Hvad befalles afd tre poetiska anrättningarne: Glädje, sorg elle kärlek? Tackar ödmjukast! om jag får anhålla om er portion kärlek... Jag vet ej huru det komme sig, men i qväll är jag just stämd något ditåt Och nu började han med en späd, silfverklin gande röst med mycken känsla att sjunga Fri thiofs lyckan, Den sköna melodien, i förening med de ännu skönare orden, verkade i den mör ka qvällen underbart på min håg, och när sån gen slutligen tystnade, tycktes mig vagnen verk ligen för trång. Jag tryckte sångarens hand och satt några ögonblick i en tyst hänryckning. N sjunger ju som en liten näktergalp — sade jag sedan — och hvad som förundrar mig är at