jas fyllande med snö, men vid min återkomst satt gunsti herern ännu med stöfveln på sig. Tag af stöfvelnl kommenderade jag. Nej, ack nej! det behöfs intel suckade han. Inte pjunk nu! hit med foten, om ni icke vill hafva den afsågad. Utan krus, och i trots af hans vanmäktiga motstånd, drog jag nu af bonom stöfveln och strumpan, hvarvid en den nättaste lilla hvita fot blottades. Gossen suckade och höll näsduken för ansigtet. Det är ingen fot att resa i köld med, — sade jag — men nu i baljan med honom. Var nu bara karl, jag vill flytta matbordet hit, så att ni kan njuta inoch utvärtes medicin på en gång. När min uwvge vän insåg; att icke något motstånd dugde, fogade han sig villigt i allt hvad jag befallde, och, när han efter min ordination druckit ett glas glödgadt vin, började åter löjet spela kring, hans vackra mun, hvilket klädde honom ogement väl. Jag betraktade honom nu litet närmare. För att döma af hans storlek kunde han vara omkring 45 år. Den friskaste rodnad låg utbredd öfver de fylliga kinderna och gaf honom. ett utseende af qvinnlighet, som, ehuru vackert för sig, icke rätt behagade mig; ty svarta, solbrända pojkar hafva alltid varif mina favoriter. Hans mörkbruna, lockiga hår var sorgfälligt upplagdt på nyaste sprättmaner med stora spianrocksbjul vid tinningarne, och han hade mycket att pyssla med dem. . Ehuru detta ej heller behagade mig, glömde jag dock mina anmärkningar, då jag såg den blygsamhet, som stod: att läsa i hans drag och alltid kläder ungdomen. Som han nu på köpet var: utkastad ensam i en verld, den han föga kände, började jag verkligen intressera mig för bonom, och jag beslöt inom .mig, att under resan blifva en, Mentor för denne värnlöse Telemaque. Jag tror dessutom, att alla menniskori, med. någorlunda godt bjerta, fatta en sorts klockarekärlek till den svage eller oerfarne, som de,