med mycken naivetE gjorde, förundrade mig på det högsta och kom mig att anse honom för ett underbarn, oskyldigt som en dufva, men klokare än mången vida äldre. Den något grofkorniga jargon, som du minns att jag stundom förr brukade, ville icke rätt lyckas i hans närvaro — och sedan han ett par gånger rodnande gömt sitt lilla bufvud i vagnshörnet, började jag blifva uppmärksammare på mig sjelf, samt fin i munnen som en höffröken. Jag tänkte på bibelspråket: Hvilken som förargar en af dessa ringaste, honom vore bättre att en qvarnsten bundes om hans hals och han nedsiörtades i djupet. Men å propos qvarnsten — fortfor Axel — så börja mina ögonlock blifva tunga. Fortsättning i morgon, men icke förr än solen gått ned. Följande morgon väcktes jag af Axels glada och vänliga röst: Upp sjusofvare, trumman går! Fanny har redan en halftimma väntat dig i sin presidentsstol vid kaffebordet. Min klädsel var snart verkställd och jag följde honom till ett rikt möbleradt förmak, der den lilla friherrinnan primade i en smakfull, hvit morgondrägt. Vånligt och gladt helsade hon mig och började sedan skämtande förehålla sin man gårdagsaftonens långa månskenspromenad. :Men sådana äro männerna — fortsatte hon — m,när de varit gifta några månader börja de se månen med helt andra ögon, än under kärlekens rosendagar. At den de nyss förtrodde höjden af sin glädje, förtro de nu, gäspande, djupet af sin ledsnad, och lära sig af honom att sända kalla blickar. Ja, se här ett prof på hvad jag i den vägen iärde mig i går — ropade Axel och fäste på henne ett lågande öga, som hon nu, höjande sig på tå, ömt kysste. En ytterst angenäm dag förflöt, dels inne, dels 1 det gröna med gröna glas i hand. Efter supån då Fanny, liksom af medömkan för min ny