af OMständigheterna, tvingas att hjelpa med råd eller dåd. Således har det åtminstone alltid varit med mig, och sannerligen jag har aldrig ångrat det. . Efter slutad måltid steg jag upp, för alt undersöka min patients lilla fot. Den var nu lika röd som den förut varit hvitmenad, och kölden var tydeligen utdrifven. Till yttermera visso frotterade jag den med bränvin, hvilket gossen dock i början på intet vilkor ville tillåta, men en liten kött-ed bragte honom snart till lydnad. Jag vet icke huru det kom sig, men foten var så nätt och fin, att jag förrättade denna apostlagerning med verkligt nöje, ehuru jag smått skämdes för min vekbjertlighet, Posthornet ljöd och jag tvang pilten att påtaga min pels och mina ytterstöflor, oaktadt all hans vägran. Men min Gud! sade han — då jag ändtligen pajtat på Honom, så att han knappt kunde röra sig från stället — pnu får ni ju frysa för min skuil, och det vill jag icke för allt i verlden. Jag är ju ung och lätt, jag kan ju springa mig varm. Sö:j inte för mige — svarade jag i det jag lyfte upp honom i vagnen — men gör bara vackert som jag säger. Om än glöden fryser under askan, liksom anno 88, är jag ändå lika känslolös för kölden., ÅAckly — sade gossen och en tår glimmade i hacs vackra öga — acky hvad det finnes myckeh godhet i verlden! Hvem bade kunnat vänta sig allt detta deltagande af en obekant person, som ... som på köpet är ... militär. Det på en gång tacksamma och förlägna uttrycket i hans ansigte rörde mig. Jag klappade honom .:på kinden och bad honom att aldrig dömma mannen efter yrket. Under vägen sam: talade vi om hbvarjebanda, synnerligast om Stöckholm. . Den lätthet hvarmed han framställde sina tankar, de ofta sinnrika anmärkningar han