Aftonbladet – 25 februari 1842, sida 3

Gossen böjde hufvudet och vände sig åter ifrån mig. Jag fortfor: Om jag vore misstänksam, skulle jag nästan kunna komma på den tanken, att min unge herre är rädd för mig, då han så der jemt och samt gömmer hufvudet, liksom en jagad struts. Utan att smickra, kan jag likväl såga, att ni har ett ansigte, som ingalunda behöfver döljas, och utan att skryta, kan jag berätta, att jag är en mäkta oförargelig personnage, som ingen behöfver frukta för, glad med de glada, men aldrig sorgsen med de sorgsna. Ynglingen vände sig mot mig och sade med ett blygt, men något skalkaktigt leende: Jag vill tro er blygsamma berättelse om edra goda egenskaper och tillika försäkra, alt jag icke anser er på minsta sätt farlig. Om dessa ord kommit från en vacker flickas mun hade de utgjort en föga smickrande komplimang. Men hvad fattas er? Ni blir så blek? Morgonluften måtte hafva bekommit mig illar — svarade han darrande — kanhända det är en frossattack. Och nu svepte han kappan tätt omkring sig samt kröp i sitt höro igen. (Forts. följer.) RE — NYA BALNÄSDUKAR, af mycken nytta för kavaljerer, som hafva dåligt minne, säljas nu öfverallt i Paris. De äro af hvitt siden och tourerna äro tryckta midt på dem, samt i kanten en galoppade, en kotiljong och en kadrilj af Musard. — En tysk tidning berättar, att vid en representation för kort tid sedan i Augsburg utaf cJungfrun i Örleans, den armå, för hvilken jungfrun presenterade sig i spetsen, utgjordes af— fyra man.