civiliserande planer, liksom skulle detta förderfliga vansinne ännu en gång fötsökas. Ja, ban talar icke lott om, att ännu en gång gå uppför Nigerfloden, utan vill till och med gå ännu högre upp, än han varit. Följande ställe i hans rapport är till och med värdigt filantropen Sir George Stephens: Det vore mycket önskligt, att nästa vår ett fartyg ginze upp till Rabbah, icke blott för att afsluta ytterligare fördrag med neger-chefer, utan äfven för att visa folket i Rabbab, att ett Engelskt krigsskepp kan komma ända till deras stad. Närvaron af ett sådant skepp skulle verka fördelaktigt på behandlingen af Nufi-nationen, hvilken vi funno hårdt betryckt a! Felatahs; äfvenledes skulle det mycket bidraga till! utrotande af slafhandeln vid öfra delen af Nigerfloden. Härtill säga vi, med eftertryck, nej, det skall icke ske! Om kapten Trotter icke frågar efter sitt eget och sina modige kamraters lif, om erfarenheten icke kan lära honom huru det är förgäfves att kämpa emot natur och försyn, så finnes hos Brittiska folket ännu nog äkta menniskokärlek, för att hindra ett sådant vansinnigt och gudlöst äfventyr.n — FATTIGDOMEN. Af alla de olyckor, som kunna träffa menniskan, är en djup fattigdom, om icke den allra värsta, åtminstone, såsom samhället nu är inrättadt, den svåraste att bära med lugnt mod, och den som är mest uppfylld af bittra förödmjukelser. Sjukdomar hafva sina perioder at bättring, lindriog eller tillfrisknande, och äfven brottet sin mildring i ånger och förbättring. Tiden mildrar sorgen efter förlusten af vänner, och religionen och filosofien öppna tröstekällor deremot. Men nöden följes af en ständigt nedtryckande känsla af elände betagande smärta, oro och blygsel. Det är Promethei gam och Sisyphi sten. Det rtbreder öfver allt i verlden en åsyn, som endast de fattige sjelfve se och känna. Lifvets sorger blifva mera förfärliga, emedan ingenting tar emot dem när de träffa hjertat, och sjelfva dess nöjen och behag såra mera än dess smärtor, då de varseblifvas af dem, som aldrig kunna få njuta något deraf. — FÖRFÄDRENS VISDOM, Åti tala om förfädrens visdom i jemförelse med vår tids, är ofta detsamma som att säga; Huru vis var jag icke när