Aftonbladet – 23 februari 1842, sida 3

dem en mängd ahörare at enfaldigt folk. Provincialläkaren, som genast, efter Konungens befallningsI hafvandes förordnande, besökte nämnde sjuka pigor, I fann deras öfverspända sinnesförfattning vara en följd af mnerfretlighet och fysisk sjuklighet, samt förordnade medicin och annan sjukbebhandling, som ock medförde den verkan, att de inom kort återkommo i ett vanligt sinnestillstånd, och upphörde med sitt predikande. Hvad läkaren då yttrade, i afseende på sjukdomens smittsamhet, är af sednare tilldragelser bekräftadt på ett sätt, som först nu framkallat allvarsamma bekymmer bos länsstyrelsen. Ett stort antal af dylika profetissor om 40 å 42 års ålder bafva uppstått i Hjelmseryd, Svenarum, Wrigstads och sist i Ljunga Socknar. De föregifva sig hafva jomedelbarligen från den Helig) Ande emottagit sine uppenbarelser, hafva besökt himmel och afgrund, förnummit de hädanfarnes tillstånd efter döden; förutsäga verldens snart stundande undergång, m. m., predikande bättring och omvändelse. En allmän öfvertro griper omkring sig bland folket, som, ör aktande presterskapets varningar och undervisningar, i skaror, till antal af två till tretusende, församla sig hos de förmodade himlens utkorade redskap, och med blind tro omfatta deras förutsägelser. Entusiasmen har på en del ställen stigit till jen sådan höjd, att presterskapet afstyrker prohibiItiva åtgärder, såsom mera förvärrande än bättrande det onda. Under sädana förhållanden har Konungent befall ningshafvande i dag, efter samråd med presterskapet i staden och provincialläkaren, funnit rådligast, att i möjligaste måtto behandla profetissorna såsom patienter, till hvilken ända regimer och medikamenter utdelas, för att användas vid sjukdomens första symptomer, innen predikandet börjar; äfven är anstalt fogad, att, så vidt sig göra låter, och der sinnena ej blifvit så fanatiserade, att motstånd är att befara af massan, hemta patienter till länslasarettet; dessutom ärnar jag i en kungörelse framställa den religiösa villfarelsen, hvaraf folket låtit sig hänföra, och bifogar dertill en varning, grundad på de redan gällande ansvarsbestämmelserne för olofliga religiösa sammankomster. Hyad verkan häraf kan uppkomma, skall framdeles blifva anmäldt. Konungens Befallningshafvandes kungörelse, införd i Jönköpings Tidning, lyder som följer: Den sjukdom, som, efter hvad erkändt är, i flera socknar inom länet angripit unga qvinfolk, är nu undersökt af provincial-läkaren och befunnen vara en smittosom nerfsjukdom, som genom vårdslös, lättsinnig eller förvänd bebandling kan öfvergå till fu!lkomlig galenskap, eller för lifstiden medföra försvagad kroppslig helsa och slöhet i förståndet. Likmätigt författnirgarne om hvad som bör iakttagas till smittosamma sjukdomars hämmande, har Länsstyrelsen derföre infordrat från provincial-läkaren en skriftlig uppsats, innefattande råd och föreskrifter vid denna sjukdoms behandling. Tryckta exemplar deraf åtfölja denna kungörelse, för att, genom vördige presterskapets försorg, allmänheten meddelas och tillhandahållas. De förordnade läkemedlen äro ock tillsända pastors-embetena inom de socknar, hvarest sjukdomen sig visat, och skola, på samma sätt framdeles, i mån af behof, blifva öfverskickade till andra orter, dit) sjukdomen kan sprida sig. Vördige presterskapet anmodrs besörja läkemedlens utdelande, samt tillse att de blifva tidigt och efter föreskrift använda. För att härvid tillhandagå, utser presterskapet för serskilda rotar inom hvarje församling rotemästare, som, jemte sexmännen, der sådana finnas, äro skyldige att, så snart sjukdomens förebud hos någon sig visa, ofördröjligen derom göra anmälan hos presterskapet, hvarefter den sjukas behandling, enligt läkarens föreskrift, genast vidtager. Till sjukvårdare utses, efter behof, passande personer, åt hvilka läkemedlen och deras ingifvande kunna anförtros ; börande jemväl klockare och vaccinatör lemna det biträde, hvartill de äro skicklige; allt med noggrannt iakttagande af läkarens föreskrifter. De sjukas tillstånd förvärras genom främmande personers närvaro, och folksamlingar bidraga att kringsprida smittan, hvarföre sexmän och rotemästare böra hindra sådana samlingar omkring de sjuka, eller, om de det ej förmå, derom göra anmälan hos presterskapet, då det blifver nödigt att å länslasarettet bereda de sjuka en fristad, der de, ostörda, kunna ändamålsenligare vårdas både till kropp och själ. Afvenledes anmäla sexmän och rotemästare hos pastor, om de förnimma att läkemedlen alldeles icke, elier emot läkarens föreskrift, användas, eller annan oordentlighet, som kan förefalla. Vördiga presterskapet anmodas ock, att under sjukdomens Jopp flitigt inrapportera förhållandet till provineial-läkaren, på det han må blifva i tillfälle, om så skulle behöfvas, dels ändra föreskrifterna i sin regime, dels gifva mera speciella förhållnings-reglor i afseende på den medikala behandlingen. Och som det vid allmännare sjuklighet är hvars och ens pligt, att, efter bästa förmåga, medverka till alla försigtighetsmått, så byser jag till den menniskoälskande och bildade ståndspersons-klassen det förtroende, att de i allt, äfven genom upplysningar och föreställningar, bidraga till ett noggrannt iakttagande af läkarens föreskrifter, samt icke undandraga sig att i egna boningar lemna en pas-! sande plats åt sådana sjuka, som i deras vanliga bostad blifva blottställde för nyfikne och vantroende åskådare. I öfrigt gör jag mig förvissad att då allmogen nu erhåller kännedom om sjukdomens art och följder, skall också den villfarelsen upphöra, att de sjukas talträngdhet och ovanliga förhållande har annan grund, än deras sjuklighet. Jag väntar derföre att folket ej vidare fortsätter sina kringvandringar för atttillfredsställa en nyfiken trånad efter det ovanliga, uti det bedröfliga skådespelet af en menniska, som befinner sig i ett förvirradt kroppsoch siä!stillstånd. Så mycket mindre kunna dessa samlingar vara Gud behagliga, som de förvärra och kringsprida ett ondt, hvarigenom medmenniskor kunna beröfvas lifvets dyrbaraste gåfvor: förståndets ljus och kroppens hälsa; fortsatta folkvandringar, i tron på öfvernaturliga egenskaper hos desse sjuke, förråda vantro och falsk gudaktighet. Måtte derföre hvar och en lyssna till dessa välvilliga varningar, så att Konungens Befallningshafvande icke må blifva satt i den obehagliga och smärtsamma nädvändigheten att nåkalla