Aftonbladet – 23 februari 1842, sida 1

Otvannämnde B. ursäktade sig från bivistande af en ståndspersons begrafning, dermed att han endast sökte sin dyre frälsares sällskap, och ej kunde beskrifva huru han led i en större menniskosamling. En läsare igenkännes i sitt yttre väsen och efverne derpå, att han aldrig låter sig finnas vå ställen, der brott eller last uppenbarligen besås, aldrig deltager i nöjen, vi andra må finna dem så oskyldiga som sjelfva änglarnes; alltid bär mörk, af högst två färger bestående drägt, och synes ej anse någon annan helig, än den som är svart, blå, grå, hvit eller brun, ty röd är förfärligen syndig, likaså gul; att de gå i Jutande ställning och se ut som vore de fördömde, eMer bure all verldens synder på sina böjda skuldror; att de alitid söka hvarandras sällskap, trycka hvarandras händer och lågt samtala, nästan hviska. Bibelspråket, att ej träda i de syndares fotspår, förstå de så, att om t. ex. snö fallit och en annan person gått vägen förut, de alltid bana sig ny väg vid sidan. Bön under knäfall göra de morgon och qväll, ofta en gång midt på dagen. En läsare fick nattherberge i en stuga och stod om morgonen upp, knäföll vid ,ungsvrånp, der en jernvigge låg, och bad, men råkade mussla jernviggen ned i sin vandringspåse. Värden, som åsåg detta, frågade, efter slutad bön, om främlingen alltid gjorde bön på samma sätt, och då det bejakades, tillade värden: då måtte ni ba så många jernviggar. att ni kan afstå åtminstone en till mig. Vidare upplysning lemnar Häradsrättens protokoll. Under kyrkosången uppstå alltid läsarne, och hvarje gång Guds, Frälsarens eller den Helige Ande: