Aftonbladet – 22 februari 1842, sida 1

Nu sof han djupt och stilla, sömnen utan andedrag, utan drömmar, och liljeskenet låg ännu öfver pannan! — Jag vill gå bort — ej lifvet gläder, Så hård: dess armar trycka mig. En annan rymd min själ beträder Och söker ut en hamn åt sig. Liksom de vilda foglars skara, När sommar flytt och höst är när, Mot söderns land syas skyndsamt fara; Så vill ock jag. — Jag fryser här. Det stundom käns på själens vingar Ett kyligt stoft, liksom af snö, Då är det tid att anden svingar Till någon vänlig sommar-ö. Jag ser den ön — på kuster klara De evigt gröna hyddor stå, Der jag skall bo — hur godt att vara För vintrens stormar bergad så! Jag suset hör i Edens lunder Och fogelns sång i palmens topp, Och bäckens sor!, som flyr derunder, Bland blomstren fram, med hastadt lopp. Och engeln der, med hvita pannan Och friska liljor i sin hand — Det är ju Lara, ingen annan, Vill möta Alf på okänd strand. Jag ser din blick, den nattblå klara, Jag ser din vink, som kallar mig. Räck handen åt din broder — Lara! Han färdig är att följa dig, VIII TAGLIONI-TIDEN. pDock verldens dom förblir orygglig eto. BRAUN, De trenne år, som hafva förflutit sedan vårt sista besök uti det stora huset vid ....gatan, hafva gjort föga förändring inom detsamma, De s. k. bildade klassernes sällskapslif har så föga utmärkande i sin fysionomi, att man uti den trean ncen betydlig förändring år från år.