Aftonbladet – 22 februari 1842, sida 1

vet att du är min broder. Hon tyckte ock att vi voro lika, första gången hon såg dig — — hon skall lefva — ty gamla Erik har så sagt, och han vet det bättre än någon läkare. Ålska henne då — högre än dig sjelf — hör du hvad jag beder — högre än dig sjelf — hvad är väl den kärlek värd, som ställer egen tillfredsställelse högst? Den, som älskar rätt, skall kunna, om han ser att hans kärlek skulle kosta henne någon smärta, han skall kunna gömma den — ja, begrafva den djupt ned i mörka, kalla jorden — — i jorden! — — der är icke så farligt — — der är icke så tungt — tyngre här — Jag har ofta lagt mig i en nyss gräfven graf, för att känna huru det var att ligga der. Jag ha då föreställt mig att jag var död — — der är så friskt — der luktar jord — — luktar vatten — fuktig sand och — blomrötter — — gif mig hyacinten der — tag hit — ahl — — — Der är så svalt — der är så lätt — så ljufligt — — — så stilla — — — så fridfullt — —. Gamla Erik — bädda åt mig, jag är så trött — du får bära mig, Erik — jag har alltid halt svårt att gå — så, det är rätt — högre under bufvudet, — —. Den gamle hade nu gått fram till sängen och stod med nedböjit hufvud framför sitt vackra, döende barn. Den uoge, som böjt sitt knä mot gollvet, höll den döendes hvita, kalla hand mellan sina, och omslöt och tryckte den bårdt, likasom ville han ingjuta af sin kraft i brodrens domnade ådror, der lifssvallet nu sakta afstannade, . Alf häftade en lång blick på brodren, likasom jnan velat säga något — men en sky bredde sig öfver ögonen — och han hviskade blott med denna egna drömton, som en febermatt brukar; då han uttalar sina fantasier: — Hölj öfver mig bättre — bättre — så, det är rätt — och nu lade han sig såsom till att sofva. Han höll något glänsande i handen, som han jemiec blomman tryckte tätt intill sitt bröst.