förgätande sin råhet och intellektuella nullitet, med skamlös och skärande säkerhet uttala idel straffdomar och förbannelser, der Guds högsta representanter på jorden, de ädlaste, mest upplyste snillen och tänkare endast vilkoriigt och tvekande framställa sina domslut och aldrig glömma budordet: dömer tieke, så varden j icke dömde. Allt veta de på sina fem fingrar, dessa methodistpredikanter — vi taga här ordet i en vidsträcktare mening än den vanliga — allt veta de, ty sandan har sagt dem det, men denna ande är blott återskenet af deras egen inbillskhet, vantro och fanatism, och så döma de derpå löst dessa af dem från vett och sans och medborgerliga pligter förryckta likar, som varit nog olyckliga att genom sin andeliga osjelfständighet och oförmåga komma under deras god: tyckliga bebandiing och domsrätt, döma dem efter bibelns heliga läror, i deras mun blifne till ett verkligt abracadabra. Med satirens gissel borde visserligen dessa sjeifkallade och halffaniga predikanter uti vår tid helst behandlas, om ej olyckan ville, att de i denna upplösningstid fått makt med 4009-tals beklagansvärda, i så många afseenden vårdslösade, i andelig och lekamlg måtto bortkomna varelser, hvilka likna får utan herdar, och som således dessa ullvar uti fårakläder genast tagit under sin vård och af dem ännu betraktas som sina räddare och välgörare. Må imedlertid vederbörande akta sig, att gifva dessa methodister fast fot i vårt land, ty deraf kan blott uppstå religionsstrider, förföljelser och förderf för enskilda och för samhället. Må de betänka hvad deras frid tillhörer, betänka nödvändigheten af den sanna, äkta kristendomens långsamma framgång på jorden; att sanningen aldrig bröstgänges kan menniskan tillvägabringas, att det icke duger att tvinga och fösa menniskan till dygd och salighet, emedan dygd och religion äro alldeles omöjliga utan själens fullkomliga frihet och sjelfständighet, och att ingen står helfvetet närmare än just den, som genom blotta utvärtes åthäfvor tror sig kunna föra menniskan till himmelen, att de framför alla andra så i köttet, ju mer de lyckas inbilla sig och andra, att de så i andanom. Det är i sanning en vedervärdig och förskräckande tanke, att just det som borde vara det friaste af allt i verlden, likasom det af allt är det ädlaste, högsta och gudomligaste, det sem i sin sanna gestalt och verksamhet förmår upphöja slafven öfver konungen och den skenbart enfaldige och okunnige öfver den verldsligt vise, i gud:öse skrymtares och phariseers, eller i jesuiters och methodisters mun kan blifva det mest förnedrande och för den sanna humanitetens, den ädla, harmoniska menniskobildningens anda och lif mest förderfliga; att religionen, af bimmelens Gud, af Frälsaren Jesus Christus bestämd att utgöra ej blott srundvilkoret, men elementet för själens högsta och skönaste frihet, för all sann konst och vetenskap och politik, skail genom halfråa fantasters hugskott, förvridning och vansinne, förvandjas till en källa för poliuskt och moraliskt slafveri och förnedring af menniskovärde, till en verkstad för religiösa taskspelarekonster och hous pocus. — Ack! allt för litet hafva de maktpåliggande och högt uppsatte gjort Sig reda för vad Jesu Christi religion bör och kan vara ör menskligheten! Att ju mera de deraf vilja öra ett politiskt vehikel, en slafboja på tanken ch sinnet, destomera undergräfvande samhällets nre sedliga och gudomliga vandel! När skola le rätt begripa och wvilja begripa, att den lefrande Guden och den sanne Frälsaren och Heige Anden blott kan finnas på förnuftets, den ria själskraftens, de harmoniska själsförmögeni1eternas, den allsidiga politiska frihetens väg, att eligion, moral och kärlek utan sjelfständig uppysning, tanke och vilja endast äro ett uselt yckelspel, en fantasmagori. Och j, som arbeen och ären betungade, betänken, att om j bortasten edert förnuft, eder egen sjelfständiga taneoch viljekraft, för att blindt kasta eder i faatiska methodisters och jesuiters armar, j med etsamma bortskasten sjelfva det andeliga öga, varmed endast Gud uppenbarnade sig i skapelen, historien, vetenskapen och samhället, kan f eder skådas! . Det märkvärdigaste och vigtigaste i ofvanstånde artikel är, såsom oss synes, det faktum på vilket uppmärksamhet deri fästas, nemligen att et strider emot kyrkolagen, att någon, som ej r prestvigd, får predika offentligen på Svenska. lan är då nyfiken att se huru Regeringens gifa tillstånd för Hr Scolt i detta hänseende skall omma att ytterligare bedömas. MENS nen Uti Wermlands tidning för den 46 dennes be-! ttac dat märkliga att Jan 0 2 1 LÄ alann