RER rr rr RR EEE RR tog utan att hon gaf akt derpå. Hennes bjerta slog våldsamt och i hennes öra ljödo alljemt dessa ord: Äfven om jag icke vore fästad al andra band, vore det dock bäst att vi skiljdes.x Dessa ord förekommo henne så underliga, som hon tänkte på dem under det hon gick deri skogen; hon ville hafva förklaring på dem. Hon fortsatte sin väg i samma riktning som Erik; hon tyckte att hon såg honom ännu skymta emellan stammarna. Hon ropade honom allt ewmellanåt, men intet svar. En aning om någon stor olycka bredde sitt mörker i hennes själ; sinnesoron, kölden; den hastiga gången betogo henne slutligen så, att hon nedföll maktlös på marken bland det frusna lingonriset. Utsträckt på den kalla jorden, kände hon huru hvarje lem småningom tycktes stelna. Sjelfva hjertat, som nyss slog så oroligt, var stillare. Granarnas kronor susade uppöfver henne och vilda foglars skri genombröto luften. Det var då ett evigt farväll! suckade hon i sin själ; ty hon förmådde icke tala; hon tyckte att hon helt visst skulle dö der i skogen.-Som hon låg och såg huru skyarne summo majestätiskt på den dunkla nattbimmelen, kröp tanken att dö här ensam och hjelplös, kall öfver henne. Hon tänkte på Balladen som Alf sjungit för henne; Och ingen var, som kärleksfullt gaf, Det arma barn, en skylande graf. Silviol hviskade hon med bleka läppar; hon tyckte det mörknade för hennes stelna öppna ögon, och att våta löf föllo på hennes ansigte. Tack Silvio! sade hon åter i sin själs innersta. Det var Alf som lutade sig öfver henne och sökte upplyfta henne. Han köll hennes hufvud