skrift, skulle handla, eburu man väl kan gissa sig dertill af den omständigheten, att, såsom berättelsen vidare förmäler, swett allmänt nöje öfver successionen försports.. Förmodligea ba Friherre Nolcken, antingen sedan den höga frun väl var död, tänkt, som ordspråket säger: Strunt1 de döda, och derföre icke brytt sig om att berätta om, när eller hur hon aflidit, eller ock har det af honom varit en diplomatisk finess, att förbigå denna annars ej ovigtiga omständighet. Denna berättelses uppställning och innehåll visar för öfrigt, att Sverge för 400 år sedan, likasom nu, icke saknade stora diplomater. — För några veckor sedan fångades af tvenne karlar på Kaptensgatan i grannskapet af veterinärinrättningen en varglo, som förmodligen kommit öfver isen fråa Djurgårdstrakten. Den fördes sedan till veterinärinrättningen, der den dog några dager derefter. De begge karlarne blefvo mycket illa tilltygade af varglon då den togs. : — Om methodismen, i Skara tidning. Det är ett intressant och nästan förvånande factum att se huru farhågan för me:hodismens inflytelser yttrar sig på flera håll, än man måhända hade kunnat vänta. Ibland de allvarsammaste betraktelser deröfver, är utan tvifvel en, undertecknad —db— i Skara tidning för den 47 dennes, hvilken, efter att hafva meddelat ur Allehanda några upplysningar och reflexioner isamma ämne, yttrar sig derom i en på en gång frisinnad och varmt relig:ös and2, som följer: Tillämpar man nu Coleridges och Carlssons omdömen om methodisterne på dem, som äro i Stockholm; undersöker man noga det sätt, på hvilket Scott bildat en Svensk methodist-församling, af kanske 4280 personer, och huru han genom dem dagligea söker att göra proselyter, behagar man skaffa sig tillföriitliga uppgifter om eongregationen och Scotts verksamhet, för att få Guvernementspaistor Carlsson hemkallad från Barthelemy och sedan hindra hans befordran, så blifva methodisternes afsigter ganska tydliga. Den Svenska kyrkans värdiga öfverhufvud, framl. Erkebiskop Waliin, insåg dessa jesuiters planer, och stridde derföre manligen emot dem. Nu är det endast den fria pressen, som i detta afseende åtagit sig Lutherska kyrkans sak, under det att Regeringen och Erkebiskopen tiga. Besynnerligt förefaller det hvar och en, huru en utlänning, som ej en göng är prestvigd, kan, tvertemot kyrkolagen och Upsala mötes beslut, få offentligen predika på Svenska, utdela Nattvarden och bilda en församling af personer, hvilka han ifrån Svenska Lutherska läran omvändt till sin. Och nu till slut ett allvarsamt sanningsoch varningsord af en fri och sjelfständig kristen, och, som vi viga tro, vara ett ord i sinom tid. Det måste förr eller sednare bli klart för hvar och en, som förstår att gifva akt på tidens tecken, att methodismen med stora steg går i jesuitismens spår, att dess syfte i denna stund är lika mycket politiskt som religiöst, att äfven den har till lifgifvande grundsats, att ändamålet helgar medlen, och att den alldeles beundransvärdt lånar sig till verktyg i förtryckarens hand och på religionens väg vill af menniskorna göra svaga, fruktande, tanklösa, osjelfständiga slafvar. Men just denna grundsats, att ändamålet helgar medlen, är af alla den farligaste, den rysligast missbrukade, den genom hvilken djefvulen sjelf bäst kan visa sig som en ljusets engel, är det förskräckligaste gift för all sann religion och moral. Tillåt dig aldrig något afsteg från sanning och rätt, ty dåliga medel förgifta äfven det bästa ändamå!, och det är Gud, som styrer verlden; -— se der den ovilkorliga grundregel, utan hvilken allt hvad man kallar religion, ära och dygd en-: last är ett uselt skrymteri och sjelfbedrägeri, nen en grundregel, som, vi måste tillstå det, ynes lika aflägsnad från våra dagars religionsfver, som från dess politik. Högst vigtig är lerföre varningen: vakter eder för de falske orofeter, för ulfvarne i fårakläder! Då de förpjuda eder dans och skådespel och andra igrunlen oskyldiga och blott genom missbruket fariga nöjen, då de således vilja onödigtvis förvittra det lif, som den gode Skaparen uppfyllt ned så rika glädjekällor, och förneka eder njutvingen af ett det högsta goda på jorden och i Nimmelen, den sköna konsten, som sjelf är den örkroppsligade religionen, varen förvissade, att let då ej är i allmänhet af Guds Helige Ande, itan af sin egen andeliga högmodsande de drifas. De misskänna helt och hållet kristendonens anda, som vill frihet, icke slafveri; ty de vilja blott herrska och förtrycka, för Guds räking, om de ej kunna det för sin egen. Så öra de Christus till något ännu värre än en yndatjenare, till afgrundens och de hemliga nissdådens tjensteande. Och hvilket andeligt ögmod fordras icke, att de, helt och hållet