Aftonbladet – 21 februari 1842, sida 2

ur min förtviflan i den svaga trösten att på afstånd få meddela min olycka åt en vän, och hvarföre jag der tillskrifver dig detta bref. Men det är någonting sönder i mitt bröst, i mitt hufvud! Jag vill härifrån, och likväl är det såsom jag icke kunde det förrän jag ännu en gång sett henne, en gång blott, för sista gången. Det var så mörkt i trädgården — jag såg icke hennes ansigte — jag har intet porträtt af henne, — intet minne af min kärlek — intet utom detta brustna hjerta. — Farväl, Richard! — jag skall snart återse dig, men bjud icke: till att trösta mig. Tänk det icke. Det gifves sår som äro oboteliga; mitt är ett af dessa. Farväll ÅTER ETT LITET KAPITEL, MEN I BERÄTTANDE FORM, Samma afton som ofvanstående händelse tilldrog sig uti trädgården, hade Alf begifvit sig till Herrestad. Han hade alla dagar, allt sedan Laras ankomst, varit der, ehuru han nu mera icke gick så gerna dit, som fordom, han visste ej så noga hvarföre. Han kom: till trädgårdsporten just som Erik efter sitt besynnerliga samtal med Lara sprang derigenom. Han hörde Lara ropa den ffyende, utan:att denne likväl tycktes gilva akt derpå. Detta föreföll honom cbegripligt. Nu såg han Lara kasta bort kappan och skynda pilsnabbtin åt skogen. Alf dröjde icke att följa henne, men han blef dock ett godt stycke efter, han kunde icke gå så fort som hon, stackars Alf! Lara skyndade hastigt framåt på den frusna marken, allt längre och längre inåt skogen. Kölden var bister; hon märkte det ej, och skymningen till