Aftonbladet – 21 februari 1842, sida 1

hvarandra, men dermed är icke alldeles såsom det borde, som jag önskade att det skulle vara. Hon älskar mig; men icke på mitt sätt. Hon älskar stilla, varmt, ljuft — såsom dulfvan; men en sådan sömnig, matt låga tillfredsställer icke mig. Jag är icke nöjd med ett varmt, jag vill hafva ett brinnande hjerta. I kärlek ingredierar dyrkan till en betydlig del: i det fallet är: jag liksom litet hednisk. Men Lara älskar mig såsom sin far! Ett leende, si varmt, så serent, som solstrålen på en äppel: blomma i Maj, leker på hennes ansigte, då ja kommer: — samma leende när jag går! — Är det kärlek det — säg Richard! Jag fråga dig på samvete? Jag har trott att min egen värma skulle sminingom kunna meddela sig åt henne; men hen nes känslor hafva ännu alltid samma grader beständigt samma! Jag uthärdar icke längre jag måste hafva visshet, om hennes inre verelst är af sådana beståndelar, att den kan genom glödgas eller icke. Du kallar mig alltid materialist; just för de jag fcke är det, vill jag icke tillbedja bilden utan den lefvande andan — förstår du? — de lefvande! Om man ändå kunde upphemta ett mennisko hjerta och, såsom ett annat föremål för forsk ning, genomskåda och utforska det — det vor en herrlig sak; man slapp då att stieka ut ögo nen på tron. Nästa bref du erbåller från mig, skall du lik väl veta hvad som bor i hjertat på henne; d skall det vara afgjordt, om jag skall älska elle glömma.