tår åter lif, bildar sig under annat namn, med an dra former, men grunden blir oförändrad; sålunda kallades hon 4829 katholska för-ningen, 1837 Irlands allmänna association, 1839 förelöparnes samfund (Precursor Society); numera hear hon antagit namn af nationalförening. — Att uppräkna dennas sällsamma styrelses förfoganden är attskrifva OCon nelis historia, ty om föreningen leder I:land, är det han, som leder föreningen. OConnells första val är ostridigt ett af denna makts djerfvaste försök Lagen, som förpliktade hvar je katholik för rättighet till inträde i parlamentet att med ed erkänna protestantiska suprematien, var i sjelfva verket en sannskyldig uteslutningslag och (ngen katholik hade ännu gjort anspråk som kandidat då föreningen beslöt att trotsa lagen. Depuie randen från Ennis i grefskapet Clare, Ves2y Fitz Gårald, protestant till religion men katholskt sinnad till politik, det vill säga hederlig man för att tals Irländarens språk, måste, sedan han emottagit en plats i ministeren, underkasta sig nytt val; och det var vid denna tidpunkt 4898 föreningen beslöt, att OConnell skulle uppträda såsom ministerns med täflare och görå anspråk, han katboliken, på elektorernes i Clare röster. OConnell antog utan tvekan detta stora värf och straxt uppstod melian valmännen en strid, hvaraf Irland länge lärer bibehålla minnet; ty det var här landet kom till madyetarde ef sin styrka, det var bär engelsxa styrelsen tvingades till en åtgärd, hvilken borde befria Irland ett år sedpare. BShiel bar lemnat oss en mästerlig skildring öfver valet i Ciare, med alla dess så egna, så dramatiska, så skiftande, så piltoreska tilldragelser. I denna skildring, hvars återgifvande här inskräntheten af min ram ej tillåter, äro alla detaljer tecknade af den minnesvärda strid, deri hela Irland personligen eller af böjelse deltog. — Å ena sidan Vesey-Fitz-Gerald, beledsagad af hela grefskapets aristokrati, å den andra folkledaren, följd af em oräknelig skara bönder (Frecholders), som vid säckpipans ljud framtågade med prester och fanor i spetsen, samt läto rymder genljuda af bifallsropens sorl. På kustings kämpade de begge rivalerna i vältalighet: Vesey Fitz-Gerald ordade om hans förfäders alla tjenster, om hvad han sjelf uträttat, om hans gamle far, vördad i grefskapet, nu liggande på sotsängen, och hvars dödskamp gjorde minnet ännu mera rörande. Talarens tårar besvarade mängden med tårar af sympathi; — men snart höjdes OCannells röst, denna väldiga stämma, som tränger till massornas hjerta: hon var ömsom mjuk, sväfvande, krafifall, skämtande, pathetisk, grof, obevcklig; hurra för OConnell! uppstämdes från alla håll, och framgången af hans val bekräftades. Man berättar, i anledning häraf, såsom ett bevis på Föreningens allmakt öfver Irland, kuruledes kommitteen utfärdade ett förbud för denna oräkneliga menniskoskara att förtära Whiskey under hela den tid, valförrättningen pågick, och att ingen enda be fanns hafva brutit mot den påkallade förbindelsen; — ett ganska märkvärdigt drag för en hvar, som känner den oemotståndliga böjelse för dryckenskap, hvilken i så hög grad vidlåder Irländske bonden. Efter sex månaders förlopp baslöt Enogelska regeringen, förskräckt öfver så mycken dristighet. ati gifva efter; emancipations-billea antogs och OConnell tvekade icke att inställa sig i Westminster, för att fordra sin plats, såsom deputerad från Clare, under yrkande, att få njuta till godo fördelen af er lag, voterad efter bans val. Det var den 45 Maj 18929, han första gången syntes inför parlamentet; England hade redan sett uppviglaren 4825, då han anförde en deputation, som fått uppdrag att anföra Irländska folkets klagopunkter. Han hado blifvit mottagen af folkets bifaltsyttringar, och detta samma folk, nyfiket att återse den man, af hvars namn hela Irland gaf genljud, spärrade alla ingångar till parlamentet. OConnell inträdde; salen var späckad, och på hans vägran, att aflägga den gamla eden, blef han af husets president, jemte förklarande, att emancipations-lagen icke kunde tilläggas retroaktiv verkan, uppfordrad att sfligsma sig. Sedan OConnell bortgått, vardt hans val föremål för en liflig debatt och slutligen förklaradt ogildt, Efter nigra dagar, egnade åt festiviteter, som af radikalerne för. honom anställdes i alla Londons värdshus, afreste OConnell, för att andra gången reklamera valmännens i Ciare fullmakt. Hans tåg genom Irland var en lång och oerhörd triumf; fyratiotusen personer omgåfvo beständigt hans aftäckta åkdon, från hyvilket uppviglaren harangerade dem. Omsider anlände ban klockan 4 en morgon till Clare, hvarest han, följd af hela grefskapets befolknirg, högtidligt intågade, omgifven af blommor, palmqvistar, bloss, under ljudande musik, sorlet af hurra och rop af qvinnor, som hviftade sina näsdukar och tillkastade honom blomsterbuketter. Sådane triumfer äro smickrande, utan tvifvel såsom värdig belöning, för stora Talare, stora Folkförsvarare; men beklagligtvis äro Folken dermed lika frikostiga mot dansöser, och detta minskar i någon mån belöningens värdr. Återvald för andra gången och utan att någon då sökte göra honom platsen stridig, kom OConnell ändtligen deraf i besittning första dagarne i Mars 4830. Det är mig omöjligt att här följa honom i alla detaljer på hans politiska bana. Denna har fö. retett några brytningar, hvilka flere, som ej hafvs uppfattat denna uteslutande och till syftet för han: sträfvande begränsade patriotism, ifrigt förebrått ho nom; jag vill nöja mig med att deraf antyda de för nämsta punkterna. Han bidrog af alla krafter til ministeren Wellingtons fall och till Greyska Whig ministerens uppkomst. nyo vald deputerad a grefskapet Kerry, förklarade han sig för vallagen reform, understödde varmt Rcformbillen, som nästai fördubblat folkrepresentationen, och hade i dett ämne ett märkvärdigt anförande, hvilket till sto del afgjorde den vigtiga frågans öde; först tillhö rande radikalerne, skiljer han sig sedan ifrån den för att stödja ministeren, som lofvar honom upphä! vandet af tionden i Irland; bedragen i sina för I hoppningar, proklamerar han 1833 Whigs såsor —— ön