pen Jiga af skälmar, ett utskum af Toryism) och väcker i April 4834 motion om Unionsaktens återställande. Telaren fann ingen sympati hos sitt auditorium och reste till Irland met slutet af sessionen, öfver allt förkunnande att ban skulle sätta denna fräga på dagordningen. Imedlertid återtogo Tories makten någon tid, Whigs framställde förlikningsförslag till OConnell, som å nyo vilkorligt förenade sig med dem och snart, tack vare stödet af hazs ramn och de fyratio Irländska röster, öfver hvilka han disponerar i parlamentet, triumferade Whigs. Wellington tvingades på nytt att lemna makten och Mel!bourneska kabinettet bildades. Några uti Irland vidtagne partiella reformer stämde OConnell till en början för detta kabinett. Det är vid denna epok 4835 som han, under sin triumfresa genom Skottland, dels ständigt förkunnande nödvändigheten i afseende på en reform af Öfverhuset och ärfilighetens upphäfvande och dels på folket i Edinburg slösande sin ryktbara liknelse om mannen, som låtsar förstå att göra skor af det enda skäl, ett hans farfar dermed redde sig temligen bra på sin tid, alltid slutade sina tal med det loyala utropet: Lefve konungens ministrar! Inga fanor, inga sinnebilder, men lugn och moderation om man kommer mig till mötes, skref, vid sin återresa till Dublin, den mer och mer fredlig vordne tppviylaren. Nu mera synes det goda förståndet mellan OConne!l och ministeren vara definitift brutet. — Han har å nyo ställt Irland på uppresningens fot, sedan han förgäfves fordrat kyrkans och municipalinrätltningarnes reform. Han förkunnar att han blifvit bedragen, att han förnyar sin framställning för åtta år sedan och hans röst skallar på nytt för Unionsaktens rappell. Det är ögonskenligt, att OConnell fullföljer en chimär, eller, hvad som är sannolikare, att han, för att vinna det minsta, fordrar det högsta, väl vetande att det ej skall honom beviljas. England, som för Tfyratio år sedan med så. mycken ifver förfäktat och så dyrt betalt ett servilt parlaments tillintetgörelse, lärer ej i våra dagar skänka Irland ett parlament, som, för att vara oberoende, icke skulle dröja att blifva fientligt och utan ringaste tvifvel komme att vålla de begge ländernas söndring, med ett ord: den största fara som kan träffa England, en fara, hvars hela vidd det inser, väl vetande, att i alla tider, från Philip II:s ryktbara Armada till Hoches och Humberts expedition, Irland varit dess fienders sigtespunkt och att denna ö, som England skönjer vid sina stränder, skulle från den dag, då hon upphörde att tillhöra det, kunna på några timmar tiliskynda England ett fjendtligt inbrott. Dessutom har icke England för sed, att godvilligt afstå hvad det håller i sin hand. Och nu: huru skall allt detta sluta? Denna fråga gifver oss anledning att i korthet sammanfatta Vår tanka rörarde OConnell såsom talare och politisk man, det mål, hvartill han sträfvar och de resultater han ernått. (Slutet följer.)