På botten af familjelifvets stilla enformiga flod tigga många perlor, blott man förstår att upphemta dem — och det är ju perlorna, icke grumlet man der bör dyka efter? Det s. k. hvardagslifvet, rätt uppfatiadt, kan någon gång vara så rikt på skönhet och poesi, att det kan gilva tillräckliga ämnen för intressanta skildringar. Men uppfattningsgåfvan är så olika hos olika menniskor. Liksom man bland en mängd speglar icke gerna finner tvenne som uppfatta och reflektera föremålen fullkomligen lika: en em-bellerar, som man kallar det, en annan enlaiderar sitt föremål, en förstorar, en förminskar detsamma, eller sätter en annan färg än den naturliga derpå: likaså, säger jag, förhåller det sig med uppfattningsgåfvan hos menniskan. Icke tvenne personer bland hundrade erfara en och samma sak lika och på enahanda sätt, ja, detta reflexionsglas (för att fortsätta bilden om speglarna) kan bos somliga vara så knappt tillskuret, så inskränkt, att det icke alls förmår att uppfatta och återgifva andra än små och obetydliga bilder; det är då som dessa små, krasst hvardagliga, obetydliga och inskränkta teckningar uppkomma, men detta är icke alltid bildens utan äfven stundom spegelglasets skull. Då maa i stälet för att reflektera till det verkligt intressanta och uppbyggliga 1 familjelifvet kastar sig på en mängd smisaker och äflas att med all möjlig omständlighet redogöra för dessa, råkar man så fasligt lätt på att bli liksom litet tråkig, — och se det är just hvad som här inträffat. Till exempel, hvad äro de väl annat än tråkiga dessa triviala evinnerliga så kallade enkla teckningar, der man får